DEBATT De senaste två veckornas manifestation av asylsökande afghanska ungdomar, krönt av den stora demonstrationen i lördags har påverkat opinionen i Sverige. Ungdomarnas framtoning som duktiga och disciplinerade organisatörer, som håller ordning och snyggt omkring sig, har gjort intryck. Vilken förlust för landet att förlora dem!

Tack, kära ”Sverigevänner”, för att ni inspirerade oss till denna häftiga manifestation! Utan er hade den inte blivit av. Ni var 150 ”Sverigevänner” när ni var som flest. Vi var över 1 000 afghanvänner när vi var som flest. De största och flesta svenska flaggorna fanns på vår sida – många med rött hjärta på. Mitt emellan oss fanns Hammarbys handbollsspelare på den gröna ”gräsmattan”.

Precis i början började några ropa från ungdomarnas trappa ”ut med packet”. Ungdomarna och vi började bua, polisen tog hand om dem, och så var det över.
Sen blev det lite ordkrig. Sverigevännerna ropade, handbollsmusiken överröstade dem, och sedan blev det slagord från vår sida. Det vanligaste var ”kärlek”.
Vid sidan av handbollsrinken fanns ett utrymme där vi släpptes in en bit. Fem meter längre fram stod ”Sverigevännerna”. Där stod folk och skrek på varandra, men mer än så hände inte.

Fatemeh och andra pratade då och då i megafonen. Bland annat höll Fatemeh ett långt tal där hon tackade alla oss vuxna som fanns på plats.

Vid 17-tiden försvann de flesta kvarvarande Sverigevänner till puben Gröne jägaren. Folk droppade av även från vår sida, men många dröjde sig kvar till kvällen.

Polisen påpekade att denna fredliga demonstration, där motståndarna nöjde sig med att skrika åt varandra, är tämligen unikt i Europa. Likadant var det i Almedalen. Polisen lät parterna stå och skrika mot varandra, och de nöjde sig med det. Alla fick yttra sig!