En Facebookvän skrev nyligen att vi alla gått på Trump-bluffen. Vänster som höger. Amerikan och svensk. En massa människor som kunde ha gjort nytta nån annanstans blev sittande framför en politisk dokusåpa. Med lite mustigare ord menade han att det bästa med att Trump försvinner är att vi äntligen kan börja snacka med varandra om viktiga saker.

Den som ser på svensk politik just nu lär få söka efter tecken på det. Där har snarare människor som borde veta var rågången måste dras börjat sväva än mer på målet på den sista tiden.

Nyamko Sabuni har fullständigt tappat greppet. Snart ser vi väl henne dricka champagne ur gyllene skor med Ebba Busch eller hångla med Jimmie Åkesson på nån bygdefest.

Ulf Kristersson vill samarbeta med ett Trump-älskande parti som han av någon anledning upplever som rumsrena exakt samtidigt som bevisen hopas för hur gravt inkompetent Trumps administration har varit. Representanter för den nya Biden-administrationen säger att det var värre än de kunde tänka sig och jag ser för min inre syn hur svensk statsförvaltning skulle kunna se ut efter en mandatperiod med Uffe och Jimmie vid rodret. Och ryser.

Om jag representerade något av partierna från Centern och vänsterut skulle jag fokusera på just det nu. Trumps nederlag är det slutgiltiga beviset för hur kassa högerpopulister är på att styra ett land. Eller ens en kommun. Jo, Trumps republikaner och SD är av exakt samma skrot och korn. Det är exakt samma ideologi, bara lätt förklädd med kulturell fernissa. Nationella varianter av samtida konservatism. Och den har visat sig vara helt värdelös som statsbärande idé.

Den moderna ekonomiskt nyliberala och kulturellt reaktionära konservatismen är en gravt kass ideologi. Inte bara för att många av dess tankar är obehagliga och odemokratiska, utan också för att den inte kan leverera nåt, inte ens diktatur. Det är en sak att stänga gränser för muslimer och att inskränka rättigheter för grupper som inte passar in i den egna rörelsens världsbild. Det är en helt annan sak att se till att folk har det bra. På riktigt och utan att sätta sig på dem på vägen.

Ulf Kristersson borde som ledare för ett av Sveriges största partier fatta det. Självklart är löftet om ett samhälle helt på marknadens villkor lockande för honom. Men det finns en anledning till att vettigt folk håller sig borta från det där hörnet. Det strular alltid till sig där. Rejält. Den som inte orkar öppna en historiebok behöver bara slökolla på videor på nätet från USA. Det är ingen mossig lektion i hur det var förr. Det händer nu och det är orsakat av den lokala filialen av en världsomspännande högerpopulistisk rörelse.

Jag bryr mig inte om om du är liberal eller sosse. Om du är konservativ i klassisk mening. Lika lite som jag har rätt att lägga mig i om du tror på Gud eller vilket fotbollslag du håller på har jag rätt att lägga mig i vad som händer i din skalle. Det där löser vi på det gemensamma torg vi har upprättat, den borgerliga demokratin.

Jag vill gärna se stora förändringar i hur vi organiserar samhället och i hur vårt ekonomiska system ser ut, men jag är en på hundra. Fram till dess att tillräckligt många tycker som jag får jag lov att masa mig ner till torget och jiddra med folk. Om de flesta tycker nåt annat får jag leva med det. Inte hota att spränga torget och människorna på det i luften.

Det är sådana krafter som nu inte bara KD flirtar med, utan också M och åtminstone delar av L. En grupp partiledare tar på sig ett enormt ansvar när de visar sig vara åtminstone teoretiskt beredda att sätta sig i knät på ett parti som oupphörligen har bevisat att de inte bara ser ner på demokratin utan också är beredda att inskränka den.

Att se Kristersson försöka hyckla sig fri från det ansvar han borde ta om han är en sann demokrat äcklade mig ärligt talat. Tiden gömmer mycket skräp i minnenas trädgård men jag kan inte påminna mig att jag hört en svensk politiker vara så ryggradslös. Och det oroar mig.

Vårt valsystem och vårt politiska system är olika det amerikanska på många sätt, men om Kristersson förenas med Jimmie Åkesson kan ingen grundlag i världen rädda oss ifrån det faktum att den konstellationen skulle kunna få över 40 procent i ett riksdagsval. Med KD:s stöd kan det innebära fyra år med den svenska grenen av samma rörelse som Trump tillhör vid makten här. Och konsekvenserna av det skulle vara minst lika allvarliga som under fyra år av Trump. Det oroar mig på riktigt.