Allt som finns att säga om Jakob Hellman har redan sagts. Vem orkar läsa ännu en text om hur länge sen det var han släppte sin debutskiva? Och om begrepp som börjar på m och slutar med ytomspunnen. Så jag kastar mig rakt in hur hans nya platta, ”Äntligen borta”, faktiskt låter.
Det finns många som önskat sig en naturlig fortsättning på debutskivan och andra som hoppats på en mogen utveckling. Jag tillhör kanske den första gruppen och konstaterar att ”Äntligen borta” är ett värdigt mellanting.
Jag var 15 år när Jakob Hellmans debutalbum ”… och stora havet” släpptes och jag föll pladask för det sköra och det excentriska, de egensinniga texterna och de märkliga fraseringarna. Nya skivan saknar den mest intensiva nerven, även om det finns partier med undantag.
Pianoballaderna vill jag gärna hoppa över. Musik blir inte automatiskt vacker för att man drar ner på tempot och bantar ensemblen. Jag klarar mig gott utan eftertänksamma, medelålders män. Vardag har jag gott om på egen hand. Jag vill ha tonårsivern, min ålder till trots. Tolkningen av ”I denna ljuva sommartid” är ett bra exempel på det som jag absolut inte behöver.
Höjdarspåret skulle kunna vara ”När det skymmer”. Snyggt samplat intro som återkommer, pulshöjande riff och en Hellman-babblig text. Tyvärr blir titeltemat lite tjatigt redan efter första refrängen. Den som vill ha en naturlig fortsättning på debutplattan ska satsa ”Nu är natten här” och det utsökta öppningsspåret ”Äntligen borta”.
Det som hållit mitt intresse för Jakob Hellman vid liv under alla dessa år, är att jag fortfarande fascineras av texterna. Hitlåten ”Hon har ett sätt” var fulländad i både text och arrangemang. Hellman var poeten. Nu har han har tagit den där vägen som många textförfattare tar. Han skalar av, varvar ner.
Det är synd, för jag saknar de proppmätta textraderna där vardag blir magi. Istället får jag stå ut med ett antal ”la la la”. Men likväl: Älskar man Hellman så finns här Hellman. Han är långt ifrån färdig.
