I början av mars ställde Göteborgs stad in en planerad visning av dokumentärfilmen Burka Songs 2.0. Filmen skulle ha visats på Blå stället i Angered och följts av ett samtal med regissören Hanna Högstedt och aktivisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, men i sista sekund beslutade stadsledningskontoret att det var olämpligt att Göteborgs stad deltog i det här arrangemanget. Argumenten bakom beslutet bygger på att man ansåg att arrangemanget var ensidigt och att bara förespråkare för slöjan skulle få komma till tals. Detta trots att samtalet, enligt regissören själv, inte skulle handla om slöjan som sådan utan om tolkningsföreträde.

Kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson har i ett flertal blogginlägg och intervjuer försvarat beslutet. I ett blogginlägg skriver hon till exempel att vi inte ska dalta med extremister och jämför med hur nazister och fascister kunde få grepp om Europa under 1900-talet på grund av att ”det anständiga samhället gav vika”.

Nu kommer filmvisningen och samtalet istället att äga rum på Göteborgs litteraturhus den 16 april under rubriken ”En extremt allsidig kväll”. Eftersom Göteborgs litteraturhus är en ideell förening kan inte kommunen stoppa arrangemanget från att genomföras där, men däremot varnar Hermansson i en artikel i GP för att Litteraturhuset genom att upplåta sin lokal till det här ändamålet riskerar att få sitt verksamhetsstöd indraget.

Det är mycket som är förbluffande i Hermanssons resonemang. Religiös extremism är förvisso ett växande problem i Göteborg, men att tro att man ska kunna hejda den genom att ställa in en filmvisning är mer än lovligt naivt. Det verkar som att Hermansson oroar sig för att stadens arbete mot våldsbejakande extremism inte leder någonvart, och äntligen fick tillfälle att sätta ner foten och visa allmänheten att hon minsann inte tolererar någon som helst extremism.

Men är verkligen filmvisningen och samtalet ett uttryck för extremism? Underlaget till att ställa in visningen tycks bero på en debattartikel som Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil skrev i Aftonbladet för tre år sedan där de ifrågasätter terrorlagstiftningen eftersom den skapar en rättsosäkerhet och stigmatiserar svenska muslimer. Det är svårt att se vad i den artikeln som är extremistiskt.

Men om nu deltagarna i samtalet hade stått för det som Göteborgs stad klassar som extremistiska åsikter, hade det varit skäl nog att avslå arrangemanget? Jag tycker inte det. Som GP:s kulturchef Björn Werner skrev är det ett oroväckande tecken när staten, eller kommunen i det här fallet, börjar lägga sig i kulturens innehåll.

Extra bekymmersamt blir det att Hermansson nu inte bara vill att kommunen ska låta bli att genomföra arrangemanget utan dessutom indirekt försöker hindra en annan aktör från att genomföra det. I en demokrati måste även åsikter som man inte håller med om få höras, till en viss gräns.

Om stadsledningskontoret och Hermansson hade trott att deltagarna skulle stå och uppvigla till folkmord hade det förstås varit en sak om de hade ställt in, men det här handlar alltså om en film om rasistiska strukturer och vilka röster som får plats i det offentliga rummet.

Det är verkligen inte den här typen av arrangemang som gör att någon vilsen ungdom får för sig att börja kriga för IS eller begår terrordåd. Den som är inne på det spåret kan redan hitta all inspiration de vill på nätet, något som Hermansson säkert är medveten om. Det är tydligt att beslutet att ställa in filmen och samtalet är en symbolfråga. För Ann-Sofie Hermansson handlar det om prestige, hon har nu satsat så mycket på att visa att det här var rätt beslut att hon omöjligt kan ändra sig utan att förlora förtroende.

I ett senare blogginlägg med rubriken ”Dissa det destruktiva” listar Hermansson fem punkter som Göteborgs stad bör ta tag i för att driva arbetet mot extremismen framåt. Här finns en del bra saker som att stärka föreningslivet och att stötta avhoppare och anhöriga. Men Hermansson missar det största problemet, det som jag tror har bidragit mer än något annat till att IS-rekryterare har varit så framgångsrika i just Göteborg, nämligen den extrema segregationen och ojämlikheten i staden. Hon skriver visserligen om att ”sätta de vilsna unga männen i arbete” och att ge dem en meningsfull sysselsättning. Men hon skjuter bredvid målet när hon tror att det bara är arbete som kan ge människor en inkomst, ett sammanhang och en mening.

Det är viktigt att kommuner gör vad de kan för att motverka religiös extremism. Men lika viktigt är att verkligen sätta sig in i vad som är extremism och att inte göra klumpiga ingripanden för sakens skull. I värsta fall kan stadens arbete mot extremism göra att alla muslimer klumpas ihop, vilket bara kommer leda till mer islamofobi och ökade motsättningar. Så fortsätt gärna arbetet mot extremism, Hermansson, men välj dina strider bättre!