Plötsligt händer saker som ingen kunde tänka sig. En aggressiv folkmassa hotar den demokratiska processen och försöker tvinga till sig makten. Snart börjar spekulationerna om vad som egentligen hände, och varför. Ett vanligt sätt att söka en förklaring är att leta efter liknande händelser bakåt i historien. 

Nu är ju historien som bibeln, ett smörgåsbord av olika och ibland motsägande sanningar, så komplex att vem som helst kan bevisa nästan vad som helst med ett lämpligt urval. Här följer alltså mitt personliga urval ur historien, som försök att förklara tillståndet i världen och kanske förutspå en framtid.

Vi lever i konsekvenserna av ett par totalt omvälvande århundraden. De flesta av oss har sett ”the hockey stick graph” som visar hur jordens temperatur, efter att ha legat stabilt i tusentals år, plötsligt stiger nästan rakt upp. Men det är inte bara temperaturen som beter sig så, vi kan se liknande kurvor för exempelvis tekniska och medicinska framsteg, läskunnighet och utbildning, befolkningsökning, mängden bilar i världen, och i vissa länder, inklusive Sverige, kurvan för personlig skuldsättning. De flesta av dessa kurvor vände uppåt under det senaste halvseklet, men rötterna till förändringen ligger längre tillbaks i tiden.

Stora förväntningar

Låt oss börja i trettiotalet. Den stora kraschen hade brutalt punkterat börserna i hela västvärlden, och de som hade kapital kvar höll hårt i det och ville inte investera. Miljoner människor miste sina jobb och hade inga pengar att köpa för, så världsekonomin dök i en spiral nedåt. Tyskland, som dessutom hade krigsskadestånd efter första världskriget att betala, drabbades hårdare än många andra länder. Det blev lätt att samla stora grupper tyskar bakom en rörelse som lovade dem bättre tider och att straffa en utpekad grupp som ”de skyldiga”. Resultatet är känt.

Efter andra världskriget insåg även kapitalägare att ett folk som känner sig bestulna blir en politisk krutdurk som kan spränga vilken ekonomi som helst i småbitar. De accepterade historiens högsta skatter och ett mycket kraftigt statligt ingripande i ekonomin. USA introducerade Marshallplanen för att med massiva investeringar ”köpa” fred i Europa genom att få igång ekonomin. Även Tyskland fick stöd (bara Västtyskland; öststaterna ingick inte i planen) vilket irriterade engelsmännen, men planen var att hålla tyskarna lugna med hjälp av höjd levnadsstandard. De skulle också hålla sams med sina grannar genom att handla med dem. Marshallplanen blev grunden till nutidens EU, och den engelska motviljan mot den har nu till slut orsakat Brexit. 

En liknande process skedde i Japan några år senare, och därefter i ett urval av länder runt världen. Det cementerade USAs position som supermakt, och amerikansk kontroll av politiken i stora delar av världen, men gav också många människor runt världen en mycket positiv inställning till Amerika. De länder som inte accepterade amerikansk kontroll blev tvungna att söka stöd på annat ställe, och där fanns egentligen bara Sovjet. Världen delades upp i ett väst- och ett östlag.

Mycket vill ha mer

Den kraftiga injektionen av pengar och de inkomstökningar som Marshallplanen gav rullade igång en oöverträffad uppgång i industrialisering och välstånd. Många tjänade på det, även kapitalägare trots de höga skatterna. Men mycket vill ha mer, och förväntningarna på framtiden skruvades upp allt högre. Även inflationen ökade och blev till slut ett allvarligt problem, då många i den rika världen fick allt mer pengar att köpa för och mängden varor inte ökade lika snabbt.

Lösningen blev att industrialisera först Japan, sedan allt mer av tredje världen, för att producera tillräckligt med bilar, kläder, klockor, kameror, datorer och så vidare för att möta den ökade köpkraften. Turismen ökade lavinartat; först buss och bil, sedan flyg. För att mata alla dessa nya industrier öppnades nya gruvor, byggdes nya kolkraftverk, anlades nya sandstränder. Utsläppen steg, människor tvångsförflyttades, men befolkningen i väst var glada och lugna. 

Wolfgang Streeck beskriver i boken Köpt tid hur regeringar och näringsliv i Europa och Nordamerika tillsammans skapade de pengar som krävdes för att hålla igång processen. Först tömdes de låsta kapitalreserverna med höga marginalskatter (över 90 procent i USA en period) och skatt på kapital. När de rika sedan protesterade alltför högljutt så sänktes skatterna och staten började istället låna de rikas pengar via statsobligationer. Det fungerade ganska länge, men till slut gjorde hög inflation att kapitalägarna inte längre ville låna ut sina pengar (de fick för lite tillbaka). Då, ungefär 1980, lät man istället befolkningen själva låna pengarna genom att skriva om de lagar som styr bankerna. Inflationen bekämpades med högre skatter på konsumtion, det vill säga höjd moms. Filmen Novemberrevolutionen på svtplay.se visar hur det gick till i Sverige. 

Streeck fortsätter med att berätta hur lånekarusellen gjorde bostäder allt dyrare, så att befolkningen spenderade en högre och högre andel av sin inkomst på att betala räntor. Köpkraften sjönk. Staten blev tvungen att sänka styrräntan, befolkningen började låna till konsumtion och de privata skulderna steg. Sverige fick världens näst högsta privata skuldsättning, efter Japan, och bankerna gjorde rekordvinster. Till slut sprack den bubblan i börskraschen 2008–2009. 

Sedan dess, skriver Streeck, har staten och kapitalet inte lyckats hitta något sätt att hålla igång konsumtionen. Vi lever fortfarande, mer än tio år senare, i sviterna av den smällen. Politiskt ledde det till att den expansionism som framför allt vänstern stod för tappade stöd, och väljarna sökte sig mot mer konservativa partier. Konservativa länder skyllde problemet på att befolkningen inte tagit tillräckligt ansvar och lät dem betala genom att sänka statens bidrag till pensioner, utbildning, hälsovård, och så vidare. Ordet ”austerity” översattes på svenska till ”svångremspolitik”. De allra fattigaste drabbades naturligtvis hårdast. 

Demokratin i kläm

Och så är vi tillbaka till trettiotalet. En stor andel som känner sig fattiga gör samhället instabilt. Fascistiska rörelser som vill skylla allt på någon svag grupp får ökande stöd. Fler och fler länder får regeringar som glider allt längre mot höger, uppmuntrade av extremhögerns ivriga polemik. Vi får maktgalna ledare som Trump, Duterte, Bolzonaro, Modi, Erdogan, Orban – listan är lång – som aktivt stöder våldsamma grupper. Ansvariga regeringar minns hur det gick förra gången och försöker hålla de mest utsatta under armarna, samtidigt som de försöker lugna fascisterna med till exempel hårdare restriktioner mot invandring. 

Men historien upprepar sig aldrig exakt. Den här gången står klimatkatastrofen i vägen, den katastrof vi orsakade förra gången vi försökte lösa problemet, och det gör expansionism omöjligt. Icke-fascistiska regimer inser att de står inför ett problem som de inte förstår hur de ska lösa. De reagerar på olika sätt, men ofta genom att försöka sparka problemet framför sig med kortsiktiga åtgärder.

Beroende på politisk färg blir åtgärderna olika. Ingendera sidan vill ta tag i klimatproblemet. Vänstern, generellt, baseras på principer från 1800-talet om rättvis fördelning av makt och vinster mellan kapitalägare och lönearbetare. Bägge dessa parter har ett intresse i att den kaka de fördelar ska vara så stor som möjligt, och ingendera parten bekymrar sig så mycket om vad som händer utanför deras sfär. Först på senare tid har parterna (framför allt arbetarsidan) motvilligt börjat engagera sig i villkor för natur och för människor utanför deras avtalsområde då de upptäckt att problemen utanför till slut påverkar även dem. Men det går trögt; mer än hundra år av arbete för ökad tillväxt sätter djupa spår i en organisation. 

Även högern agerar kortsiktigt och grupporienterat, framför allt med att försöka behålla så många privilegier som möjligt för sina väljare. Högern har traditionellt försvarat även de allra rikastes intressen, men har nu hamnat i konflikten mellan stat och kapital. Kapitalägarna har vetat vad som håller på att hända sedan 1970-talet och har febrilt ägnat den tiden åt att försöka krafsa så många kastanjer ur elden som de kan. Därmed har de satt lojala högerpolitiker i knipa genom att ta ifrån dem möjligheten att bedriva en politik som gynnar befolkningen. Högern blir alltmer populistisk för att ta väljare från fascisterna. 

Den folkvalda representationen som samhällssystem, själva demokratin, sitter nu i kläm mellan kapitalägarna som är oroliga för att förlora sina pengar igen, och stora delar av befolkningen som upptäckt att de snabbt blivit av med det goda livet som expansionismen gav dem. Bägge sidor inser att klimatet kommer att kosta pengar, och ingen vill betala. Bägge sidor överskattar också antagligen kostnaderna, och framför allt ligger vinsterna av ett mindre dåligt klimat antagligen alltför långt i framtiden för deras smak. Delar av kapitalägargruppen försöker skydda sig genom att sporra fascistiska grupper i befolkningen och på så sätt vända regeringens uppmärksamhet nedåt, bort från dem själva.

Provocerande lyx

Det finns egentligen bara en lösning på klimatkrisen, och det är en radikalt minskad konsumtion av allt som förstör klimatet, dvs nästan allt vi konsumerar. För att människor ska acceptera detta krävs att de ser att andra drabbas lika hårt, inklusive de allra rikaste. För hundra år sedan fanns inte TV eller Internet, och det var svårt för de flesta att förstå skillnaden mellan deras eget och de rikas liv. Det gäller inte längre, och nu för tiden vill till och med många rika visa upp sin lyx. Det var okej för vanligt folk så länge de kunde drömma om att själva en dag vara rika; nu blir det allt mer till en förolämpning, en provokation till våld.

För att vanliga människor ska acceptera neddragen standard krävs att de ser att alla drabbas. De kommer inte att sluta åka charter till Thailand om inte media slutar visa jet set-människor i lyxiga badorter. De kommer att fortsätta köra bil så länge andra gör det. Hög skatt på biff kommer att utlösa en rättviserevolt. Att hoppas på att det räcker med att minska folks köpkraft eller kraftigt höja konsumtionsskatter kommer bara leda till uppror.

Klimatpolitiken måste därför börja med att dra in mycket av de allra rikastes köpkraft. Även om deras konsumtion har liten betydelse i den totala klimatpåverkan så betyder det mycket för moralen. Som Piketty noterar i sin bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet kan det vara ganska enkelt: en rak skatt på några procent per år på förmögenheter över en miljon eller så. Han påpekar dock att för att det ska bli effektivt krävs internationella avtal om banktransparens, inklusive alla skatteparadis. Här: Ett första steg att ta för världens regeringar.

Ett annat tidigt steg för att stärka folkmoralen kan vara att kraftigt begränsa flygandet med privatjet, en hundra gånger större orsak till klimatförstörelsen än vanliga människors flygande och dessutom en bortförklaring till varför de själva flyger. 

Uppgradera demokratin

Av yttersta betydelse är att vanliga människor accepterar de inskränkningar som klimatet kräver. Förutom rättviseaspekten är det då viktigt att känner att de är delaktiga i besluten, att det inte bara är något som pådyvlats dem uppifrån. Rent logistiskt är det svårt att involvera hela befolkningar, men ett bra alternativ är Medborgarråd, den demokratiska metoden från antikens Aten som på senare tid börjat provats i flera länder. Många parlamentariker är oroliga för att detta skulle leda till populistiska beslut, men erfarenheten hittills från länder som USA, Irland, Storbritannien, Frankrike, Polen, Australien osv visar att dessa råd verkligen tar fram det bästa ur deltagarna och att de tar mycket ansvarsfulla beslut. Ett utslag från ett Medborgarråd verkar också vara mycket respekterat av övriga befolkningen, att döma av hur väljarna sedan röstar.

Vår traditionella form av representativ demokrati har hittills visat sig oförmögen att hantera den verkliga kris vi står inför, och istället orsakat framväxten av en populistisk strömning baserad på hat och lögner. Det är dags att uppgradera demokratin till att myndigförklara medborgarna och få med dem i de stora besluten.