– Vi ser behovet av att arbeta med samtliga delar, från det förebyggande arbetet som kan vara informationsspridning och att upptäcka om en flicka eller kvinna är könsstympad eller riskerar att bli det, till att erbjuda tillräcklig vård och stöd till anmälan och lagföring av brott, säger Arbresha Rexhepi, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i ett pressmeddelande.

Enligt myndighetens rapport behövs både kunskapshöjande insatser och informationssatsningar för att nå målgruppen.

– Vi kan se att många vill arbeta med frågan bland såväl föreningslivet som människor som arbetar med könsstympning i sitt yrke. Att långsiktigt mobilisera de här aktörerna är grundläggande för att kunna bryta den tystnad som ofta omger könsstympning av flickor och kvinnor.

”De klippte bort allt”

Anissa Mohammad har berättat öppet om att hon var åtta år när hon könsstympades i Somalia och det är ”något som aldrig kan glömmas bort” i en podd för Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU.

”De klippte bort allt; klitoris, stora och små blygdläppar och sydde ihop det som var kvar, hela vägen, utan bedövning”, säger Anissa Mohammad, som arbetat som sakkunnig på Länsstyrelsen i Östergötland.

Christina Malmqvist, sakkunnig på länsstyrelsen, instämmer om behovet av en ny studie. 2015 gjorde Socialstyrelsen en uppskattning att 38 000 flickor och kvinnor i Sverige har utsatts för någon form av könsstympning.

– Socialstyrelsens uppskattning är en bra början men det finns nog ett mörkertal, eftersom man bara räknade flickor och kvinnor från länder där förekomsten av könsstympning var högre än 50 procent. De från länder med lägre förekomst ingick inte, säger Christina Malmqvist.

Politiker har ansvar

På regeringens uppdrag har Länsstyrelsen i Östergötland utvecklat ett nationellt kompetensteam för att samordna och stödja arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck.

– Det finns ett stort behov av kunskap inom både statlig och kommunal verksamhet, som socialtjänst, sjukvård och skola. Ofta saknas kunskap i de samhällsbärande institutionerna och det finns en rädsla bland yrkesverksamma att fråga om könsstympning.

Utökat lokalt arbete och nationell samordning behövs, enligt Christina Malmqvist.

– Vi behöver bli bättre på det förebyggande arbetet, att identifiera könsstympning och ge personal förutsättningar att arbeta med. Politiker och chefer har ett ansvar för att det finns kompetens, handlingsplaner samt resurser för att utreda och hjälpa, säger hon.

”Svår att upptäcka”

Glöm aldrig Pela och Fadime, Gapf, är en förening som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck och även deras sakkunnige Omar Makram säger att det behövs mer hjälp för personer som är utsatta för könsstympning, samt för att förebygga att flickor drabbas.

– Läkare i Sverige kan bli färdigutbildade specialister utan att ha fått utbildning om hur kvinnlig könsstympning kan se ut. Könsstympning kan nämligen vara svår att upptäcka om rutiner och kunskap saknas på läkarmottagningar och barnavårdscentraler, säger Omar Makram.

Han vill att Sverige ska verka för nolltolerans mot könsstympning.

– Inga former av könsstympning bör någonsin relativiseras, trivialiseras eller accepteras utifrån argument om kulturella eller religiösa föreställningar eller argument om att vissa ingrepp är ”mindre skadliga” eller ”mindre dåliga” än andra.