Vi har ouppklarade affärer, vi och 2020. Man kan nämligen inte bara handfallet se på när en fascistisk rörelse växer fram och tro att det ska blåsa över och gå tillbaka till det normala när nyårsklockorna ringer eller en ny president svär eden på andra sidan havet.
Trots Trumps urusla hantering av covid-19 kvalade han in på andra plats av de kandidater som fått flest röster i det amerikanska presidentvalet någonsin. Biden, som slog honom med nöd och näppe, representerar i allt väsentligt precis det där städat regeringsdugliga många gärna tror att folk egentligen vill ha. En trygg och förutsägbar landsfader vi kan vila hos medan såren läker.
Men tänk om sårläkning inte är vad samhället faktiskt behöver?
Väljarbasen för de högerpopulistiska rörelserna benämns ständigt som ”missnöjesröster”. Ändå verkar de etablerade partierna hoppas att högervindarna ska mojna på egen hand om vi bara väntar ut dem. Att människor ska glömma bort sitt missnöje och börja längta efter det de redan har.
När regeringsduglighet blir viktigare än radikala lösningar på problemen i ett illa fungerande samhälle, växer varbölden under sårskorporna. Och så börjar det klia.
Ansvaret för skadan ligger helt och fullt på de högerpopulistiska krafterna själva. Ansvaret för att ha låtit det hända, underlåtit att spola rent den efter konstens alla regler eller till och med ha bidragit till att skyffla skit i den, ligger på det politiska etablissemanget.
Det duger inte att erbjuda ett Bamseplåster och upplåta sin trygga, välbekanta famn, som både Biden och våra egna antifascistiska partier verkar vilja göra.
Det duger inte heller inte att de svenska aktörer som företräder eller öppet stöttat Trumps högerpopulism, visar att de inte lärt sig ett dugg av kuppförsöket mot Kapitolium utan fortsätter sprätta jord åt alla håll.
Det är skrattretande att se vilka högerdebattörer som panikartat försöker flytta diskussionens fokus bort från den lilla fadäsen i landet på andra sidan Atlanten genom att diskutera något så oviktigt som onlineplattformars blockeringspolicyer.
I sin iver att byta ämne och fortsätta på samma inslagna väg vi precis sett resultatet av, slår de knut på sig själva. Plötsligt förespråkar de en statlig företagskontroll de inte ens vill ge de viktigaste samhällsfunktionerna.
Problemet är givetvis inte bolagens censur, utan rovdjurskapitalism och monopol. Två saker jag tror vi alla vet att ingen av dem egentligen har någon lust att prata om. Nya, radikala lösningar på nya problem.
Vi har precis genomgått ett år mer turbulent på flera plan än västvärlden upplevt på mycket länge. Vi har genomlevt en pandemi och en amerikansk president som visat än tydligare på sprickorna i vår samhällsbyggnad.
2021 är året då vi kan hinna landa och ta ut ny kurs innan riksdagsvalet 2022. Ersätta lite av det regeringsdugliga med radikala frågeställningar och lösningar, skapade för vår tid, istället för att låta andra sätta agendan.
Först då kan vi på riktigt lägga 2020 till handlingarna.
