Utsattheten är total hos djuren vars ögon vi möter genom länsstyrelsernas och besiktningsveterinärernas foton i Uppdrag gransknings reportage Kravgårdarna. En sugga som lastats av på slakteriet och som inte kan gå ser rakt in i besiktningsveterinärens kamera. Smutsiga djur där skiten stelnat som ett pansar runt deras kroppar. En utmärglad kalv som inte kunde äta har fått ligga och dö av svält i ett utdraget lidande. Vem vet hur många djur som lidit på samma sätt men där det inte fanns någon som kunde dokumentera?

Det finns ett slags avtal mellan reklam och konsument om att inte se verkligheten som den är. I reklamen framställs kött- och mjölkproduktion som harmonisk och i samklang med djur, natur och djurskyddslag. Eftersom dessa bilder gång på gång dyker upp så måste vi fråga oss: räcker det med fler kontroller, fler certifieringar, bättre rutiner, mer uppföljning? Hur mycket går det att kontrollera att allt går rätt till i ett system som är fel i grunden?

En av de djurplågeriåtalade bönderna i reportaget säger ”man gör väl så gott man kan”. Det är lätt att sitta i soffan och må illa av det vi ser, men det är inte bara den enskilde djuruppfödaren som är ansvarig. Det är alla vi som tillåter djurproduktionen att fortgå, som accepterar politiska mål om att svensk köttproduktion ska öka. Det är vi som köper dess produkter och som röstar på politiker och partier som vill ha konkurrenskraft i djurproduktionen.

En grundläggande princip i en djurskyddslag borde vara att djuren, på grund av sin sårbarhet, ges ett starkt skydd mot utnyttjande av människor, men det har aldrig varit djurskyddslagens syfte. Djurskyddslagen bygger på en avvägning mellan hur mycket djur kan utnyttjas utan att skapa folklig vrede å ena sidan och ekonomiska näringsintressen å andra sidan. Därför ska vi inte tro att allt är frid och fröjd bara djurplågarna försvinner och djurskyddslagen följs.

Nu fick vi, tack vare en dold kamera som Djurrättsalliansen placerat inne på ett slakteri, förutom djurplågeriet på gårdarna även se hur djuren slås med kedjor och sparkas i ansiktet inne på slakteriet. Djurskyddsinspektören Mattias Gårdlund säger till TV4 att ”Det jag reagerar starkast på är att både de kontroller som både vi och Livsmedelsverket har gjort på företaget, där har vi inte sett de här bristerna. Det betyder att när vi vänder ryggen därifrån vad händer då?”

Kameraövervakning kanske kan bli verklighet på svenska slakterier, men det kan inte ses som något annat än en nödlösning tills vi slutat föda upp djur för mat. Om det pågår verksamhet på slakterierna som måste kontrolleras och kameraövervakas i varje steg, signalerar inte det då att det är en verksamhet som vi inte känner oss helt bekväma med? Det kan vara bra att komma ihåg att den lagliga slakten med koldioxidbedövning av grisar också är djurplågeri, men lagligt sådant.