Så blev den lag ändå, den tillfälliga pandemilagen. Återigen flyttar riksdagen ofantligt mycket makt från sig själv till regeringen, och den här gången till viss del också till länsstyrelser och kommuner ute i landet.

Beslutet fattades i dag, fredag, och regeringen kan från och med söndag besluta om stängningar av olika delar av samhället. Man kan stänga ner köpcentrum och kollektivtrafik. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, kan nu, om man bedömer att det behövs, till exempel förbjuda en organisation att upplåta sin lokal till spelföreningens årsmöte.

Det stannar så klart inte där, man kan bland annat stänga ner badplatser och parker, förbjuda gym och andra liknande aktiviteter. 

Många saker som nu blir möjliga har man klagat på att man inte kunnat göra tidigare. Det har sagts ungefär att ”jo det är lite konstigt att man förbjuder demonstrationer, allmänna sammankomster och publik oavsett hur stor en arena är, när köpcentren är öppna och julhandeln pågår som vanligt, men det beror på hur lagarna ser ut” och det har varit sant.

Men faktum är att riksdagen kunnat förändra dessa lagar hela tiden. Det hade inte behövts ett stort omnipotent bemyndigande, det hade räckt med ett lagförslag om att begränsa hur många som får vistas i ett köpcentrum. Eller om man snabbt ville kunna variera detta beroende på smittspridningen, ett specifikt bemyndigande. Regeringen har valt att inte arbeta så, man har valt att ha stängda teaterscener och idrottsläktare medan köpcentrum stått öppna och riksdagen har accepterat det. 

Efter en höst med allt högre tongångar från ministrarna, där man talat till befolkningen i allt skarpare ordalag och framfört flera beslut som inte verkar vara grundade i Folkhälsomyndighetens rekommendationer, kunde man hoppats att riksdagen skulle varit mer skeptisk till att släppa ifrån sig alltför mycket av inflytandet över enskildas liv till regeringen. 

Kanske har man också det, för den här lagen kommer som tur är inte helt utan kontrollmekanismer. Efter påtryckningar från oppositionen och olika remissinstanser, inklusive lagrådet, landade man i att regeringen måste komma till riksdagen med sina beslut inom en vecka. Det var också det där med att snabbt gå till riksdagen, om man får tro Lena Hallengren, som hindrade regeringen från att agera med stöd av förra lagen innan den gick ut i somras.

Besluten är fattade och lagen är ett faktum. Kanske räcker kontrollmekanismerna för att hålla den värsta sortens populism borta. Kanske kommer regeringen hantera det här ypperligt och klarar av att balansera pandemi, kulturliv och kommers. Jag är rädd att det inte blir så nu heller. Men nu är det upp till regeringen.