2020 gav otaliga exempel på det fantastiska med mänskligheten, med vår resiliens. När farsoten är över oss ses vi på distans, byter fikat med våra vänner mot promenader och träffat storsläkten på Zoom istället för i vardagsrummet.

Vi anpassar oss och förändrar oss. Vi har sett flygvärdinnor som blivit sjukvårdsbiträden, pensionärer som gått tillbaka för att stötta upp i sjukvården, vi har handlat mindre i butiker. Många är de barn som fått höra: ”I år, som läget är nu, kan vi inte ha ett kalas som vanligt och bjuda dem vi brukar” och svarat ”Ja, jag förstår.”

Alla har inte gjort allt, många skulle säga att för många har gjort alldeles för lite. Men det är rätt få som inte gjort någonting alls och det vi gjort är betydligt mer än jag tror att de flesta av oss hade förväntat sig för ett år sedan.

Det här är ingenting nytt, när det brann i skogarna i Hälsingland var det frivilligorganisationer som stod för det mesta runt omkring, som gav brandmännen mat, sängar och stöd. I skogen fann vi inte bara brandmän utan också både hemvärnet och bönder med traktorer och spridare.

Vi kan fortsätta bakåt till hösten 2015. När flyktingarna kom och forslades runt över landet var det inte kommunerna som hade ork att ta emot, det var befolkningen som samlade ihop kläder, filtar, mat och leksaker. Det var frivilliga som tog emot och tog hand om.

Vi behöver inte bara se till storskaliga nationella händelser. När människor försvinner är det frivilliga som går skallgång. Ja, lite överallt ser vi dessa exempel på hur vi människor, när vi möter större motgångar, anpassar oss, anstränger oss och tar hand om varandra. Precis som vi sett under hela förra året.

Men det finns en annan sida av myntet. När det brann på flera ställen under en torrperiod räckte brandmännen inte till och vi hade inga helikoptrar att vattenbomba med. När våra flyende medmänniskor kom fanns det under perioder inte tak till alla, och när de skulle få sin sak prövad hade Migrationsverket inte tillräckligt med handläggare för att hantera deras ärenden inom en human hanteringstid.

För att inte tala om sjukvården i fjol, som knappt klarar en semesterperiod ett normalt år, med sjuksköterskor, undersköterskor och läkare som går på knäna, som bränner ut sig, med ett desperat hopp om att det någon gång ska gå över. Vi ser också när vi går in i det här året att den psykiska ohälsan kommer fortsätta öka, i svallvågorna av pandemin, men vi har sedan länge brist på psykologer.

Exemplen ovan är inte de enda, vi har för få närpoliser och vi har länge levt med en undertalighet av lärare och fritidspedagoger. I skymundan saknar vi socionomer, och i november kom också en undersökning som visar att i den grupp de studerade (över 1 000 nyexaminerade socionomer) så hade majoriteten bytt arbetsplats minst tre gånger, för att arbetsvillkoren var så dåliga att de kände att de behövde söka sig vidare.

Vi ser alltså stora problem hart när överallt i de offentligt finansierade verksamheterna. Vi har helt enkelt en för liten kostym, en kostym som spricker så fort vi behöver ta i.

Så även om 2020 visade på mänsklighetens resiliens, vår motståndskraft och anpassningsförmåga, visade året också återigen på hur samhällssystemen inte klarar av det. Vår krisberedskap finns inte där. Det räcker inte med att anställa och utbilda fler sjuksköterskor (även om det är jättebra, det finns för få, de orkar inte och de har alldeles för dåliga arbetsvillkor), för nästa stora kris kommer sannolikt vara något annat.

Vi behöver ändra arbetsvillkoren inom offentligt finansierade verksamheter, men när vi gör det måste vi vara smartare än att locka med ökade löner, för vårt konsumtionsutrymme är för stort, inte för litet. Ett sätt att göra det är att förkorta normalarbetstiden och i större utsträckning dela på jobben. Inte bara leder det till att personalen mår bättre, det leder också till mer luft i organisationen och fler händer att tillgå vid kris.

Men jag har också ett annat modest förslag. Försvaret får allt större anslag och cirka 11 000 kallades till mönstringen i fjol. Om det inte vore för att försvaret tränar folk att mörda och tvånget utgör en modern form av slaveri, har de faktiskt i många delar en utmärkt utbildningsgrund för att hantera kriser. Det borde finnas en kärna där att bygga från, för jag tror verkligen att samhället skulle må bra av ett starkt, frivilligt, vapenfritt civilförsvar.