DEBATT FN:s klimatrapporter får en alltmer desperat ton vartefter tiden går. Vi värmer upp jorden med energi motsvarande fem Hiroshimabomber per sekund. Just nu går vår kurs spikrakt mot en tre grader varmare planet, en situation som människor aldrig upplevt och som vi får gå tillbaka flera miljoner år för att hitta i geologin. I Kalifornien sitter en forskare och räknar på hur många människor som kommer att överleva smällen. Kanske några tusen, på Antarktis, i slagsmål om det som finns att äta.
Våra makthavare har vetat vad som händer i femtio år. Vad är det för dumhet som gör att de inte reagerar?
Vi lever i en pandemi av självvald dumhet. Den började i England för mer än 300 år sedan och har nu spritt sig till hela världen.
Den engelska kulturen är en krigarkultur. På grund av Skottlands och framför allt Englands strategiska läge för den som vill kontrollera handeln längs norra Europas västra kust har ön invaderats många gånger, och ockupationsarméer har motat bort andra ockupationsarméer sedan före vår tideräknings början. En specifik kultur har vuxit fram som ser krig och konflikt som normaltillstånd (och kanske inte är så bra på fred).
I krig har man inte tid att fundera över saker, det krävs snabba beslut om man ska vinna eller ens överleva. Därför tenderar en krigarkultur att förenkla komplicerade frågor, ta ett omedelbart beslut, och sedan agera utifrån det. Det blir ofta fel på längre sikt, men det spelar ingen roll; vid det laget är striden redan över.
Engelsmännen använde denna nya talang till att först ockupera och slakta sina grannar, och därefter utvidga sitt imperium över allt större delar av världen. Runt sekelskiftet 1900 styrde engelsmännen världshistoriens största imperium, ett imperium ”där solen aldrig går ned”.
Det nya landet USA ärvde mycket av Englands kultur, och under 1800-talet och det tidiga 1900-talet byggde de upp sin militär och industri för att efter första världskriget mer eller mindre ta över världsherraväldet. Engelsmän tror fortfarande att de vann andra världskriget, men många andra inblandade parter, inklusive Tyskland, är eniga om att det var USA som vann. (Att dåtida Sovjetunionen gjorde det mesta av själva krigandet verkar inte räknas.)
USA jobbade sedan hårt under 50-, 60- och 70-talet med att befästa sin nya maktposition genom att installera, med eller utan våld, lojala regeringar runt om i världen. Andra länder såg vad som hände och böjde sig för det nya imperiet. USA hade stor nytta av sin nedärvda krigarkultur: bedömningen av länderna gick fort, enligt två enkla kriterier:
• 1. Vad har vi för nytta av det här landet?
• 2. Är regimen med oss eller mot oss?
På samma sätt som England hade levt väl i ett par hundra år på inkomsterna från sitt imperium började nu en gyllene tid för USA och dess medborgare.
Med tilltagande välstånd blev det dock allt svårare att få amerikanerna att ställa upp på att bli soldater och gå ut i krig, samtidigt som USA behövde allt mer kontroll för att hålla ordning på sitt imperium. Lösningen blev ekonomisk dominans (om än i slutänden baserad på hotet om militärt våld); med de nya nyliberala metoderna kunde man få ett helt land att förslava sig genom att sätta sig i skuld.
På olika sätt styckade man upp de nya ”kolonierna” och sålde tillgångarna till amerikanska företag. Betalningen stannade ofta hos korrupta lokala ledare och i deras bankkonton i USA, och befolkningen såg inte röken av rikedomarna. Enligt krigarkulturen, de nya herrarnas självvalda dumhet, spelade det ingen roll eftersom det skulle ta många år innan folket förstod vad som hänt, och vid det laget var kanske gruvan tom eller oljan redan slut.
En vinnande strategi får snart följare. Vid det här laget är större delen av världens ekonomi styrd enligt enkla kriterier om kortsiktig lönsamhet och ignorerade sidoeffekter. Krigarens ointresse för det långa loppet har nu kört in hela världens framtid i en återvändsgränd; civilisationens historia ser ut att ta slut inom detta sekel. Att klaga hjälper föga, de som vi trodde skulle styra oss mot en säker framtid verkar mest sitta och räkna sina pengar. Kanske någon av dem någon gång undrar var de ska spendera slantarna, om det kommer att finnas något att köpa.
