Jag jobbar för kronofogden. Mitt uppdrag är att driva in skulder. Och jag har alltid gillat det. Det kanske låter konstigt, men så är det.

Självklart har det ibland uppstått en del jobbiga situationer. Du vet jag har varit hos många: spelmissbrukare, alkoholister och barnfamiljer. Men jag har alltid inför mig själv kunnat motivera det med att säga: Kom ihåg att du gör något viktigt. Du bidrar med ditt arbete till att upprätthålla lag och ordning. De fundament på vilka samhället vilar. Och sen har jag alltid somnat gott om natten.

Men så igår. Kvinnan jag besökte var hotad av vräkning. Och så säger hon, bara så där, helt apropå ingenting: ”Vem är det som avgör vilka som får ha skulder?” säger hon.

Har man skulder ska man betala, det gäller alla, säger jag. ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

”Fast det är ju lögn”, säger hon. ”Svenskarna har lån på sina bostäder för nästan 3 000 miljarder kronor. USA har en statsskuld över 15 000 miljarder dollar.”

Men det är legitima skulder, säger jag. Som bygger på att den som har skulden har någon form av kapital som säkerhet för att hen en dag kommer att betala.

”Lögn nummer två” säger hon.

”Det är ingen som har täckning för några lån längre. Inte ens bankerna. Sanningen är att skulder är okej så länge någon annan kan tjäna på din skuld.  Då är dom till och med önskvärda. Dom behövs för att systemet ska fungera.”

Och sedan berättade hon att hennes forna hemland, som var mycket fattigt, vid ett tillfälle lånade fem miljarder dollar. Nu har de med räntor betalat tillbaka sexton miljarder och samtidigt har skulden ökat till tjugoåtta miljarder. Och det paradoxala är att samma länder som nu håvar in räntepengar, med andra handen ger landet bistånd. Hade man verkligen velat hjälpa hade man ju skrivit av skulderna. Men det gör man inte för det är en bra inkomstkälla.

Och det befäster rådande maktordning.

Om du med det här resonemanget tror att jag ska låta dig slippa betala så misstar du dig, sa jag. Jag är tjänsteman ut i fingerspetsarna.

”Nej”, säger hon. ”Det tror jag inte. Jag kommer att betala de 10 000 kr jag är skyldig, men jag vill att du ska vara medveten om att det du tror är rättvisa i själva verket är ett system konstruerat för att upprätthålla ojämlikhet. Både mellan människor och mellan länder. Rent moraliskt skulle vi lika gärna kunna tala om att du står i skuld till mig.”

För att jag är vit och man och har en bra inkomst? frågar jag och kände att jag började ilskna till.

”Vita män med bra inkomst har de största ekologiska fotavtrycken i världen. Du kan göra vad du vill med den informationen”, fortsätter hon.

Men, försöker jag, man kan också vända på det och säga att det är kommande generationer som står i skuld till oss för att vi har uppfunnit så mycket bra saker som de kommer att ha nytta av. Tekniska uppfinningar, mediciner, vaccin med mera.

”Framtiden kan inte stå i skuld” säger hon. ”För vi har ingen aning om hur de människor som kommer efter oss kommer att vilja leva sina liv”.

Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Dom människor jag träffar, dom som liksom hamnat på botten, brukar vara mer ödmjuka.

Jag visste faktiskt inte vad jag skulle göra och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att erbjuda mig att betala hennes hyra.

Jag vet inte vad som flög i mig men jag måste ha blivit berörd på något sätt.

”Du har visst inte förstått någonting!” säger hon.

Den lärde tittar på honom och säger: Jag tror att du har förstått. Men att du ännu inte vet vad du ska göra med den kunskapen.

”Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga ’Detta är mitt!’ och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: ’Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!’ ”

Rousseau