Jag är handikappad. Läkare på en specialistavdelning har i enlighet med rådande medicinsk kunskap i en grundlig utredning konstaterat att jag har en autismspektrumstörning. Det innebär att jag har funktionsnedsättningar. Jag är inte dum i huvudet. Men jag har betydande luckor i min begåvningsprofil. Vissa saker fixar jag inte.

För att göra det enkelt. Jag är mentalt rullstolsburen. Det finns trappor jag inte kan ta mig uppför. I de vänsterradikala miljöer där jag rör mig är människor för det mesta vänliga och välvilliga. Men tyvärr frodas där också en del tråkigheter. Allt från ovilja att ta in kunskap och fakta till ren hänsynslöshet och fördomar.

Det är inte så att jag, eller någon annan människa med autism, har hittat på våra diagnoser. De är inte ideologiskt betingade eller en konspiration, lika lite som ett brutet ben eller en allergi är det. Är benet av så är det av. Så vitt vi vet med den vetenskapliga förståelse vi har nu. Har jag autism så har jag autism. Så vitt vi vet med den vetenskapliga förståelse vi har nu.

Ändå kan man ständigt höra påståenden som att det har ”gått mode” i diagnoser, att alla människor är lite annorlunda eller att det är förtryckande att diagnostisera barn. Folk vill väl, oftast, men faktum är att få människor skulle säga att det har gått mode i att diagnostisera livmodercancer, att alla kan ha en släng av ebola eller att det är förtryckande att kolla om ett barn har astma.

Inom den svenska vänstern i synnerhet finns det strömningar som ser psykologiska problem som samhällsproblem. Det är samhället som är galet och inte individen. Det ligger mycket i en sådan insikt, men den är lika giltig när vi pratar om andra funktionshinder. Att vara rullstolsburen blir ett problem i ett samhälle fullt med trappor. Handikapp uppstår i mötet mellan individen och samhället.

En vän som har adhd fick till och med höra att hennes adhd säkert skulle gå över om hon slutade äta gluten. Folk som aldrig skulle operera en hjärna på köksbordet blir plötsligt experter när det kommer till neuropsykiatri.

Det finns kunskap. Den finns tillgänglig. Sök gärna upp den. Fördomarna kommer att skingras snabbt.

Tyvärr stannar det inte där. Att hänga i vissa radikala miljöer kan vara omöjligt för människor med olika funktionsnedsättningar, inte bara neuropsykiatriska. Jag är inte lättkränkt, men också jag har tröttnat på samtalstonen i vissa kretsar.

Det är inte ovanligt att människor häver ur sig saker som ”mongo” och ”cp” eller till och med ”damp-unge” om dem som har en avvikande åsikt. Förutom att det är idiotiskt att tro att någons politiska åsikter skulle bero på ett funktionshinder är sådana uttryck lika nedsättande som att kalla någon ”neger” eller ”hora”.

Visst. Det är lite pyssel att ta reda på vilka ord som kan såra människor och vilka som är förlegade och rester från gamla, människofientliga strukturer. Men det är inte så många ord. Och det går lätt att räkna ut att det inte är så lämpligt att vräka ur sig saker som ”fucking retard”. Om inte annat slår det lätt tillbaka på en själv.

De båda typerna av problem hänger ihop. Utan att ta itu med sin egen okunskap och fördomar om olika funktionsnedsättningar är det svårt att inse varför man inte kan vråla att någon är ett ”jävla cp”. Den som gör antagandet att en person blir rasist för att den lider av en intellektuell utvecklingsstörning har säkert svårt att förstå varför man inte kan kalla meningsmotståndare ”retards”.

Och säg inte att funkisar allt får ha lite humor. Eller att vi inte ska vara så känsliga. Inte om du inte är beredd att säga det till en rasifierad person.