Reornas reor med röda lappar. I månader pågår julhandelns upptakt. Förra året kunde en ställa den vansinniga konsumtionshetsen mot klimatet, nu när lockpriser skapar trängsel finns en tydligare konflikt mellan materialism och folkhälsa.

Inte ens i en pandemi med restriktioner och över 8200 döda, där handeln uppmanas att ställa in mellandagsrean och softa med lockpriser, kan de hålla sig. Tvärtom. Shoppa mer för att rädda handeln, säger näringslivets sympatisökande branschlobbyister förtvivlat.

”Jag är djupt oroad över hur handeln kommer att påverkas, kraftfulla stödåtgärder måste snabbt införas”, säger Karin Johansson, vd på Svensk Handel, och låter lika pressad som när FN:s klimatpanel IPCC kräver snabba och omfattande förändringar i alla delar av samhället för att bromsa den globala uppvärmningen.

I goda tider talar alla Karinar om företagen som om de vore deras egna, men i kristider tycker alla Karinar att företagen är allas. Socialisera förluster och privatisera vinster, tycker alla Karinar.
Handeln skapar meningsfull produktion och bygger svensk välfärd.

I Karins värld är näringslivet en altruistisk border collie som vallar samhället mot den svåra omställningen, de producerar alla de varor och tjänster som behövs för att vi ska kunna ställa om. En Karin kan hurra på Greta och samtidigt uppmuntra försäljningen av hoverboards.
Detta är tillväxtekonomin.

Den marknadsliberala hypotesen om att marknaden är överlägset effektiv i att lösa problem och leda vägen har gång på gång visat sig vara ett luftslott. Den verkar inte kunna anpassa sig efter klimatnödläget och tar inte hänsyn till folkhälsan, helst vill de lösa kriser utan uppoffring och fortsätter mena att den stora tävlingen i samhället leder till en bättre miljö. Därför är det viktigt att se på diskursen i ljuset av intressekonflikter, egenintressen och vad de kommande generationernas dom kommer att bli.

De optimistiska och systembevarande argumenten speglar inte problemens krisartade tillstånd och det finns en uppenbar avsaknad av logik. Det är oroande att de som företräder klimatfarliga sektorer, som tidigare förminskat och förnekat kunskapsläget, nu undervisar allmänheten i hur vi bäst åtgärdar krisen som de nyss förminskade och förnekade.

I SVT:s Ekonomibyrån ställs frågan varför allt fler företag tar ställning i politiska frågor och syftet med plakatkapitalism. Lyfter de plakaten för att de verkligen tror på det eller för att de känner sig tvingade? Jag tror på det sistnämnda alternativet. Handeln tvingas ta ställning till frågor som de egentligen inte vill röra med tång eftersom att de inte är förmögna att anpassa sig till den nya verkligheten. Den fria marknaden kommer inte att rädda oss från klimatkrisen eller pandemier och rimmar dåligt med vår jords ekologiska gränser eller det långsiktiga gemensamma målet att utrota coronaviruset.