Jag har åkt med en sån här buss förut. Många gånger. Snören att dra i istället för knappar när man vill stiga av. På riktigt gamla bussar satt det en liten klocka framme hos föraren i änden av snörena. Med tiden byttes klockorna ut mot elektronik.

Men den här luktar inte surt ylle, snus och tonårssvett. Det är inte mörkt och kallt. Och svarta människor fanns det inte många av på bruksorten Skinnskatteberg. Jag ser mig omkring, kollar ut genom fönstret. Det här är inte Sverige. Damen som sitter på andra sidan mittgången ser bekant ut. Kraftfull och tålmodig, en tuffing. Det är ju Rosa Parks! Och nu ser jag en skylt, jag är i Montgomery, Alabama.

– Jo, nu får vi åka buss som vi vill, säger hon när hon ser att jag tittar lite för närgånget.

– Jag vet det. Ledsen om jag stirrade, men du är ju hur berömd som helst.
– He he, ja, det blev ett himla ståhej.

Bussen studsar över en grop i vägen. Det är varmt, fuktigt i luften och doften av diesel gör mig rent av nostalgisk. Allt som fattas är att farsan sitter bredvid och röker en filterlös Bill. I Skinnsberg tog man sig ingenstans om man inte hade bil förutom med de få bussar som gick. Långa bussturer var vardag. Precis som för Parks. Hon hoppade av high school för att hjälpa sin sjuka mor och tog jobb på en skjortfabrik.

– Du kunde ha råkat riktigt illa ut, säger jag.

– Det gjorde jag nästan. Hot och hat haglade över mig. Till slut blev jag tvungen att flytta till Detroit, ju.

Jag skakar på huvudet.

– Varför är människor så förbaskat onda?

– Nej, de är inte onda. Vi beter oss som vi lärt oss. Du själv var ganska homofobisk tills någon uppfostrade dig i tonåren.

– ”Homosexförtryckets historiska rötter”, säger jag. En skrift från RFSL som ett par kamrater tvingade mig att läsa. När man växte upp på landet som jag kom vissa åsikter och attityder på köpet.

– Var du ett ont barn? En ond människa?

– Nej naturligtvis, svarar jag. Jag ville ju ingen människa illa. Fick bara lära mig att det var konstigt.

– Så är det med människor, suckar Rosa. Tyvärr. Vi tror lätt att det vi har lärt oss som barn är sant och vad värre är att det har varit så för alltid och alltid kommer att vara så. Jag tänkte inte så mycket på det, jag var upptagen med att jobba på fabriken och ta hand om mamma.

Förbud är inte sanna

– När jag jobbade på ett ungdomshem brukade ungdomarna fråga vad som skulle hända om de rymde, säger jag. Min kompis Åke svarade att det var förbjudet att rymma. Men om de rymde ändå? Fattar du inte, sa Åke, det är omöjligt att rymma eftersom det är förbjudet.

– Ja, vi förväxlar lätt förbjudet med omöjligt, säger Rosa. Men när du inser att förbud inte är sanna i djupare mening blir det mycket lättare.

Rosa gick i segregerade skolor under sin barndom. Vita barn fick åka buss till sina skolor, medan svarta fick gå. Hon gifte sig som nittonåring med Raymond Parks som var frisör och medlem i ”National association for the advancement of colored people”. Han uppmuntrade henne att avsluta sina highschoolstudier och fick henne engagerad i kampen mot rasismen, hon anslöt sig snart till NAACP.

– Börjar man inte att hata folk? Om samma människor hela tiden säger att du är mindre värd, hindrar dig från att göra de mest vardagliga saker och från att göra något så självklart som att skaffa sig en utbildning.

– Nej, det kanske är rimligt att känna såna saker, men de flesta som jag gjorde inte det. Vi var så indoktrinerade med samhällets regler och moral att några av oss till och med försvarade systemet. Vi hade förts som slavar över ett stort hav till ett land som inte såg oss som människor. Generation efter generation växte upp med rasism som en självklarhet.

– Men människor revolterade redan i början. Många visste att det var fel med slaveri och att svarta också är människor.

Jag hör hur naiv jag låter, men Rosa bara ler.

– Man kan veta att nåt är fel och ändå acceptera det. Som i ett dåligt förhållande där den ena personen egentligen bara utnyttjar den andra, men båda tror att det är kärlek. Om alla sa att rasåtskillnaden var fel skulle systemet falla.

– Sorgligt, mumlar jag.

– Kanske, men det är så samhällen håller ihop. Du kan trösta dig med att det inte bara gäller moralism och fördomar. Det finns inte bara onda spiraler, utan också goda. Det gäller att stödja humanism och medmänsklighet, också i det lilla, då kan människor få en chans att bygga något bra.

– Är det inte politikens uppgift?

– Ja, också, skrattar Rosa. Men politik kan inte ändra på det som finns i huvudet på dig. Eller i ditt hjärta. Det kan bara människor göra. Och studier.

Inte den första som vägrade

Bussen stannar till med ett par ljudliga pysningar för att släppa på ett gäng tonåringar. Några av dem känner igen Rosa och hälsar artigt på henne som fru Parks och klämmer ihop sig längst bak. Bussen skakar vidare.

– Du var inte först med att protestera mot de idiotiska reglerna på bussarna.

Rosa nickar långsamt.

– Ett par år innan jag fick nog greps ett par unga kvinnor här i Montgomery efter att ha vägrat lämna sina platser. Man genomförde också en bussbojkott i Baton Rouge i Louisiana. Men av någon anledning blev det ordentlig fart på folk först när jag greps.

Mycket fler svarta än vita åkte med bussarna som var uppdelade i två avdelningar. Ändå förväntades de resa sig upp när en vit människa ville sitta. Den första december 1955 fick Rosa Parks nog. När busschauffören sa till henne och några andra svarta att resa sig upp för att ge sina platser till en nypåstigen vit man vägrade hon att resa sig upp.

– De arresterade mig. Fattar du. Straffet var böter, men det är inte så människor ska behandla varandra.

– Jag kan förstå det intellektuellt, men vad du kände kan jag bara ana. Och det som följde. Det kostade dig mer än några dollar. Du fick flytta till en annan stad för att komma bort från rasister och galningar.

– Vet du, säger Rosa. Detroit är en alldeles förträfflig stad. Att flytta är inte slutet på livet. Ibland är det tvärtom. Och jag levde ett långt liv tillsammans med snälla, kärleksfulla människor omkring mig.

Bussbojkotten som följde i Montgomery varade i över ett år. Till slut beslutade USA:s högsta domstol att segregation i kollektivtrafiken stred mot grundlagen. Den blev en av den svarta medborgarrättsrörelsens första stora framgångar och ledde till att många unga amerikaner radikaliserades. Martin Luther King var en av dem.

– Jag såg de unga människorna som kom efter mig. Det gjorde mitt lilla offer meningsfullt. Men som med alla uppror mot förtryck är jag bara en symbol för en kamp som fördes av miljoner andra människor förutom mig.

Jag nickar. Vi har en tendens att hänga upp oss på enskilda händelser och enskilda individer, men de är oftast bara utlösande faktorer snarare än orsaker.

– Å andra sidan skulle kanske inget ha hänt om inte du hade vägrat resa dig den där dagen. Vi små människor behöver få våra ögon öppnade och inte minst se exempel på att det går att stå emot, att förändring är möjlig.

– Det är så det fungerar. Och just därför har jag inga illusioner om min betydelse. Förr eller senare hade någon annan gjort det jag gjorde. Tiden var mogen. Men det händer att jag slås av vilken fantastisk resa jag har fått vara med på.

Rosa sträcker sig efter snöret och drar i det. Chauffören tittar i innerspegeln och ler mot henne. Nuförtiden behandlas hon med respekt på bussen. Hon reser sig sakta. Ler milt.

– Det finns många som jag. Kom ihåg det. Vi tar inte slut, säger hon innan hon stiger av bussen.