Den spanska tv-serien På andra sidan muren utspelar sig år 2045, i en apokalyptisk framtid. Spanien har förvandlats till en auktoritär diktatur, det råder en extrem brist på naturresurser och som om inte detta vore nog härjar ett dödligt virus. Madrid är uppdelat i två zoner, i sektor 1 lever regeringen och de privilegierade medan övriga befolkningen befinner sig i sektor 2. De båda zonerna hålls åtskilda av en mur och gränsövergångarna bevakas av beväpnade vakter. För att få fram ett vaccin mot viruset kidnappar hälsoministeriet ett antal barn från sektor 2 som de utför potentiellt dödliga tester på.

Serien spelades in innan coronapandemin slog till mot världen, men visst finns det många skrämmande likheter med verkligheten. Visserligen är de verkliga metoderna för att få fram vaccin inte lika livsfarliga som de är i serien, och ingen regering har vad jag vet kidnappat barn för att testa vaccinen på. Men att frånta människor deras demokratiska rättigheter och samtidigt hävda att det är för deras eget bästa, är något som har skett det senaste året på många håll i världen. Man kan också se muren som delar Madrid som en metafor för uppdelningen mellan den rika och den fattiga världen. I en scen mot slutet av serien frågar hälsoministern presidenten om vaccinet även kommer ges till alla människor i sektor 2. Han får inget svar. Klart är i alla fall att det i första hand är de rika som ska vaccineras. Precis som i verkligheten med andra ord.

I dagarna inleds de första vaccinationerna inom EU, i Storbritannien och Ryssland har de redan pågått ett tag. Många jublar och börjar se ett ljus i den mörka tunnel som vi har levt i det senaste året. Och visst är det lätt att ryckas med i euforin och tänka att om ett halvår så kommer alla problem vara ur världen. Men så enkelt är det knappast. I Sverige kommer kanske de flesta människor att vara vaccinerade redan före sommaren, men i många länder kan det ta betydligt längre tid.

I förra veckan varnades det för att många fattiga länder kanske inte kommer att vaccineras förrän år 2024. Samtidigt har Sverige tecknat avtal som ska täcka vaccinbehovet för 11 miljoner personer (trots att vi bara är 10 miljoner och alla inte kommer att vaccinera sig), i Kanada har man reserverat doser för fyra gånger landets befolkning. Många länder förlitar sig på projektet Covax som ska förse låginkomstländerna med vaccin. Men så länge de rikare länderna fortsätter att snabbt lägga beslag på det som produceras kommer det alltså ta lång tid innan alla länder får vaccin som kan täcka befolkningens behov. 

Vi ska heller inte glömma de långsiktiga effekterna av pandemin som också framförallt drabbar de fattigaste länderna. WHO:s chef David Beasely har sagt att 2021 kan bli det värsta humanitära katastrofåret i hela FN:s historia. Man räknar med att antalet människor i behov av humanitär hjälp kommer öka med 40 procent. “Vi kommer inte kunna finansiera allt”, sa David Beasely. “Så vi måste prioritera isbergen framför Titanic, så att säga.” 

Han har förstås rätt. Med den bristande vilja att hjälpa världens fattiga som finns i dag kommer inte behoven att kunna täckas. Men precis som vaccinen skulle kunna fördelas jämnt över världens befolkning så skulle vi i de rikare länderna också kunna göra kraftansamlingar för att se till så att färre behöver lida i spåren av pandemin. Det som saknas är inte resurser utan politisk vilja. 
Jag förstår att många vill slippa tänka på det här. Helst skulle vi nog alla bara vilja njuta av julmaten och tänka att allt kommer att bli så mycket bättre nästa år. Men julen är inte bara en stor köpfest det är också, eller borde i alla fall vara, en tid för solidaritet och ett ögonblick att stanna upp och tänka efter.

Jag hoppas att den givmildhet och solidaritet som yttrar sig hos många kring jul kan dröja sig kvar under nästa år och att vi tillsammans kan sätta press på regeringarna så att även alla världens fattiga snabbt ska få ta del av vaccinen. Jag hoppas också att mer pengar kommer gå till bistånd än till exempelvis försvaret de kommande åren så att vi på så sätt åtminstone kan dämpa följdeffekterna av pandemin något.

Precis som vi under året har visat solidaritet med varandra genom att stanna hemma och inte utsätta andra för smittspridning måste vi nu visa solidaritet med de i andra delar av världen som inte är lika lyckligt lottade som vi. Bygg ingen mur mellan oss och omvärlden, riv murarna.