Vi börjar i ett hav långt från Östersjön. Stilla havet, det djupaste och största. Där – utanför Kalifornien – fick fenomenet med de marina värmeböljorna sin första kändis – The blob. Öknamnet fick den efter ett svällande monster i en skräckfilm från 1958, som förstörde allt i sin väg. Området sträckte sig 2014 över ett område stort som Kanada, med temperaturer över 4 grader mer än det normala. Det var då det största varma havsområdet som någonsin uppmätts i området.

I dess kölvatten följde svältande sjöfåglar, kollapsande fiske och förvirrade valar som styrde mot vatten, där de krockade med fraktfartyg och snärjdes av fiskenät.

I tre år bestod den marina värmeböljan. Sedan dess har en ny uppstått i samma område och fenomenet uppmärksammats i takt med att fler värmeböljor drabbat världens hav.

Egentligen borde de större och intensivare värmeböljorna inte ha överraskat någon. Hade det inte varit för havens buffrande effekt, skulle vi landkrabbor hängt på en skör tråd. Mer än 90 procent av uppvärmningen sedan 1970 har tagits upp av haven, turligt nog för oss då det hjälpt till att stabilisera klimatet. Men om den uppvärmning som ändå skett i atmosfären, gett upphov till alltifrån farligare orkaner till torka och bränder på land, är följderna under ytan något vi bara är i början av att förstå.

"Havet får feber"

Volymen vatten som finns i världshaven är enorm – så uppvärmningen går långsamt. Men precis som på land, är en följd av uppvärmningen att de extrema temperaturhändelserna blivit vanligare. Det vill säga marina värmeböljor, som definieras av att temperaturen är betydligt varmare än det klimatologiska medelvärdet de senaste trettio åren, minst fem dagar i följd.

FN:s klimatpanel konstaterar i en uppmärksammad rapport 2019 att frekvensen fördubblats sedan 1982. Hur vanligt det blir i framtiden, är direkt kopplat till hur mycket koldioxid vi fortsätter att släppa ut.

– Det är precis som att havet får feber, säger Alf Norkko.

Han är professor på Tvärminne Zoologiska Station vid Helsingfors universitet och är gästprofessor vid Stockholms universitet.

Vid en marin forskningsstation i finska vikens mynning i norra Östersjön, har temperaturen i vattnet mätts sedan 1927, var tionde dag (förutom under andra världskriget). En tidsserie som är unik i världen, förklarar Alf Norkko.

– Vi har haft ett ökat medeltal på 2 grader sedan 1990, sett ur det långa perspektivet har det gått nästan spikrakt uppåt sedan dess. Även om den absoluta förändringen inte är så stor, innebär det ökad sannolikhet för feberfrossa.

Rekord i mätserien

Med det menar han kraftiga marina värmeböljor. Strax före jul 2019 påbörjades en 142 dagar lång värmebölja, som först klingade av i maj. Men redan i augusti var värmeböljan tillbaka och sträcker sig nu in i början av november – som är forskningsstationens senaste uppdatering.

Men extremast var det den varma sommaren 2018.

– På trettio meters djup hade vi över 20 grader och på ytan upp till 25 grader, säger Alf Norkko.

Ett rekord i mätserien. Även SMHI har märkt av att Östersjön värmts upp – enligt en sammanställning som Syre tagit del av. Baserat på två mätpunkter på ytan långt ute till sjöss (utanför Bornholm och Gotland) som provtagits ungefär en gång i månaden mellan juni och augusti sedan 1967 – har man sett en betydande ökning av vattentemperaturen. I Kattegatt har mätningarna sett en svagt ökande trend – medan det i Skagerrak inte märkts någon alls, enligt SMHI.

Östersjön är grunt, vilket gör att det värms upp snabbare. På så sätt kan det användas som indikator på vad som väntar andra djupare hav längre fram – om inte uppvärmningen stannar av och andra miljöproblem hejdas, menar Alf Norkko.

– Östersjön kan liknas vid en sårbar patient som har en massa andra problem som övergödning, överfiske och begränsat vattenutbyte som leder till syrefria bottnar. Den klarar inte av febern.

Kan få långtgående konsekvenser

En av följderna är att ett varmare hav är sämre på att lösa syre, vilket riskerar att utöka de syrefria bottnar som redan täcker en yta stor som Danmark. Andra effekter är att flera marina arter kan vara dåliga på att hantera extrema värmeförändringar. Men effekterna är svåra att följa upp. De märks först en tid efter att värmen slagit till och långtidsdata över organismer saknas ofta i de grunda vikar där det blir som varmast, berättar Alf Norkko.

En av arterna som forskarna sett drabbas är blåmusslan, som i Östersjön lever på gränsen av sitt utbredningsområde och redan är hårt pressad.

– Vi har precis kunnat visa att värmeböljan 2018, där dog de inte direkt. Men de dog 2019 på de här grunda områdena, säger Alf Norkko och fortsätter:

– Det som sker nu, går snabbare än vad ekosystemet kan anpassa sig till och kan få långtgående konsekvenser för havets liv.

En annan viktig art som forskarna håller särkilt koll på är ålgräset. Även om den visat sig klara av kortare värmeböljor, har andra studier visat sig sårbar när värmen håller i sig, berättar Alf Norkko.

– De spelar en nyckelroll för havets liv, förlorar vi de förlorar vi också mycket annat liv i havets ekosystem, säger han.

Östersjön – en känslig patient

Ålgräset är sedan tidigare påverkade av övergödningen. Men också bristen på rovfisk – som äter upp de betande fiskarna som ser till att inte fintrådiga algerna tar över och kväver gräset.

– Om du tänker att du har feber en längre tid mår du inte bra, det är samma med havens ekosystem, det är det som gör det så allvarligt. Östersjön är en känslig patient, säger Alf Norkko och fortsätter.

– Vi måste trappa upp, det är inte lätt att åtgärda de globala problemen men det innebär att vi måste bli ännu bättre på att att skydda den biologiska mångfalden i våra kustsystem. För det vi kan göra är att göra något åt de bakomliggande sjukdomarna.