DEBATT Fredspolitik bör syfta till varaktig fred utan yttre och inre hot. Där jämställdhet och rättvisa byggs finns hopp om inre fred. Där vänskap råder mellan folken finns hopp om yttre fred. Där misstänksamhet och ojämlikhet tillåts råda finns upprustning och ökande hot om krig.
I riksdagsdebatten om säkerhetspolitiken nyligen yttrade flertalet att Sveriges politik utformas och fastställs självständigt i landets intresse. Sverige väljer sina samarbetsavtal.
Ändå finns anledning att misstro de välformulerade utsagorna. Hur självständigt agerar Sverige som av hänsyn till Natos kärnvapenpolitik inte förmår ratificera FN-konventionen om förbud mot kärnvapen? Sverige har ju aktivt bidragit till dess utformning. Och beslutet grundas på en genomskinlig partsinlaga som kallas utredning. Den 22 januari blir konventionen ändå lag, då femtio självständiga stater ratificerat den.
Det blev en uppvisning i Natoberoende, då riksdagsmän och -kvinnor gav sin analys av säkerhetsläget i vårt närområde. Rysslands ingripande till skydd för attackerade ryska minoriteter i Ukraina och Georgien kallades för brott mot den europeiska säkerhetsordningen, medan de militära attackerna mot dessa länders egna minoriteter tyst godkändes som lagliga.
Än mer styrd ter sig analysen, då nyssnämnda händelser togs som bevis för rysk aggressivitet i Östersjöområdet och uppgavs föranleda svensk upprustning och närmande till Nato. Detta har redan skett via ett värdlandsavtal om militär närvaro i Sverige med övningar i fredstid och aktivitet i krig. Har man förträngt att Ryssland känner sig hotat av Natos framflyttade positioner till dess gränser, trots upprepade garantier på 1990-talet om att Nato skulle stanna i östra Tyskland? Skulle det provocerade Ryssland ha avstått från försvarsövningar?
Inte ett ord yttrades om USAs och övriga Natos olagliga krigsföretag i forna Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Pakistan, Libyen, Somalia, Jemen och Syrien. Flertalet utskottsmedlemmar och partitalesmän läste upp Natopropaganda mot Ryssland utan att staka sig. Kan det bli tydligare att svensk säkerhetspolitik är styrd utifrån?
För en säkerhetspolitik värd namnet krävs arbete för vänskapliga relationer med stater som Nato i sitt maktintresse utpekat som fiender. Ekonomiskt samarbete som leder till ömsesidigt fredligt beroende är grunden. Dagens sanktioner mot Ryssland, Iran och Venezuela och mot kinesiska företag skadar alla parter, leder till kapprustning och osäkerhet. I kalkylerna finns ingen antydan om resurskraven från coronapandemin och klimatkatastrofen. Detta är varken säkerhetspolitik eller fredspolitik.
ERNI & OLA FRIHOLT
