I förra veckan avslöjades ytterligare några namn som kommer jobba för den högerkonservativa mediesajten Bulletin. En sajt som sägs ska lanseras före jul och som trots namn väldigt långt ut i det högerauktoritära hörnet (Tino Sanandaji, Per Gudmundson, Alice Teodorescu Måwe, Thomas Gür,  Carolin Dahlman, Ivar Arpi och så vidare) enligt ansvariga utgivaren Paulina Neuding inte är en högersajt.

Det kommer även finnas personer från vänstern med, har det gång på gång hävdats. Men listan med konservativa och nationalistiska skribenter har bara blivit längre utan tillstymmelse till röda eller för den delen gröna skribenter. Till sist kom ändå två namn som har tillhört vänstern. Ann Charlott Altstadt, som för flera år sedan tog farväl till vänstern,  ”kulturrelativistiska islamistkramare” och ”asylaktivism”, samt lite mer överraskande den gamla frihetliga vänsterprofilen Nina Lekander.

Altstadt har under många år upprepat tröttsamma mantran om flyktingpolitiken och vänstern. Med åren ett mer rakt hat, men i samma anda som vi nu hör från Lekander. Lekander är numera inte frihetlig vänster utan ”besviken vänster”, säger hon till ETC. Och sedan kommer det som vi hört så många gånger förr från före detta gröna och röda som plötsligt trivs i det politiska högerfältet. Det är fel på migrationspolitiken och miljöpolitiken, och det finns begränsningar i diskussionen runt de frågorna. Tills nyligen brukade de kalla det åsiktskorridoren, men nu är det mest brunt i den korridoren, så det ordet verkar inte längre vara mode bland de nykonservativa.

Lekander är, precis som Altstadt, besviken på ”vänstern och vissa feministiska riktningar för att hedersförtrycket ignorerades”. Och ”apropå hedersfrågan och islamism är det förskräckligt att mansöverskottet har blivit så himla stort”. Hon ”reagerar på den enstämmighet och entonighet som Greta Thunberg har gett röst åt”. ”Extinction Rebellion, där finns ju en del rent fascistiska drag och deras aktioner drabbar ofta vanligt hederligt folk”. Och hon har just läst ”en utmärkt ledarartikel om tiggerifrågan” av Per Gudmundson, får vi veta.

Vilka till vänster som ignorerat hedersvåldet eller vem det är som begränsar miljödebatten och hur får vi förstås inte veta. Vi får, som alltid, bara veta att det är fel att det är så.

Och det är där någonstans som de alltid möter högern, de som lämnar vänstern. De hamnar nästan alltid i det auktoritärt bruna. De har inte alltid gått hela vägen över till höger i den ekonomiska politiken och synen på fördelningspolitik. Inte fördelning mellan infödda svenskar i alla fall. Även om just Lekander erkänner att hon ”i viss mån” låtit sig köpas och tagit jobbet för pengarna och även ”glidit mot mitten”.

Mitten, eller neutrala, som Malin Bergendal skrev i en ledare häromveckan, vill de gärna se sig som i den nya nationalkonservativa rörelsen. Som sådana är de ofta inte öppet klimatförnekare, de gillar bara inte hur debatten förs och lösningarna som föreslås. Själva har de förstås inte någon annan lösning, mer än möjligen att några andra ska stå för lösningen. Sverige kan ju inte rädda världen och vad spelar det för roll vad lilla vi gör när Kina släpper ut så mycket? Att vi skulle behöva göra något ser de ofta som något slags förtryck eller rent av ekofascism.

De är heller inte emot invandrare, de bara helt objektivt konstaterar att “massinvandringen” har lett till utanförskap, en kollapsad integration och välfärd. Och de är trötta på att alla som förnekar problemen i så kallade utanförskapsområden och med hedersförtryck. Framför allt är de trötta på dem bland sina tidigare fränder i vänstern som förnekar dessa saker. Exakt vilka de är får vi dock aldrig veta.

Att samhället faller isär och motsättningarna ökar beror i deras världsbild på invandringen och daltande (låga straff) samt förstås att pengar läggs på ”menskonst” och annan identitetspolitisk kultur. Det har inget att göra med att de ekonomiska klyftorna ökat sedan 90-talet. Det har inget att göra med hundratals miljarder i bidrag till de rika, en toksatsning på militären och försämrad välfärd för övriga. Att jobbavdrag, rot, rut, räntebidrag och så vidare kostar många, många gånger mer än invandringen hur du än räknar spelar liksom ingen roll. För de ser ju vilka som bor i de utsatta områdena och då är förstås de problemen.

På den kanten, som Lekander nu anslutit sig till, vet vi att hat mot invandringen, miljöpolitiken liksom ropen på hårdare straff följs av inskränkning av breda fri- och rättigheter. Hbtq-rättigheter, den fria pressen, demokratin, etcetera, står på tur. Vi har redan sett kommuner i södra Sverige där högernationalistiska styren plockat ner prideflaggor. Vi ser redan hur presstödet politiseras och angreppen på public service från SD, KD och M. Och sedan nio månader tillbaka lever vi med inskränkt mötes- och demonstrationsfrihet med konsensus i riksdagen och utan att det ens förs någon debatt om det.

Gemensamt för skribenterna som nu samlas i Bulletin är att detta inte är problematiskt. Tvärtom är det en del av lösningen för att ta oss ifrån den mångkulturella och identitetspolitiska experimentet som vi sägs leva i. En väg till det goda konservativa samhället.

Vi vet också att får vi inte stopp nu på den förskjutning av samhällsdebatten som går så vansinnigt fort, så kommer allt fler att följa strömmen. Allt fler, såväl liberaler som gröna och vänsterfolk, kommer välja den bekväma lösningen för att komma in i värmen. För att inte själva vara del av en av de där grupperna som efter invandrarna ska ställas mot väggen.

Den auktoritära högern har förstått vikten av att ta över samhälls- och mediedebatten och framstå som folkliga, mitten och neutrala. Och de känner med fog en stark medvind. Samhället dras alltmer isär vilket alltid varit en bra grogrund för auktoritära idéer. Det pumpas in pengar i nya medieprojekt och ledarsida efter ledarsida på högerkanten har övergett det liberala för det auktoritära tankegodset. Och hela den offentliga samhällsdebatten handlar om deras frågor. Men hur långt deras medvind räcker avgörs av hur många vi är som orkar stå emot när det blåser upp till storm. Som står pall när det behövs som mest. Lekander gjorde det inte, gör du?