Vi har ett problem i vårt land, säger Moderaternas utbildningspolitiska talesperson Camilla Waltersson. Många elever har svårt att välja rätt program på gymnasiet, alldeles för många väljer fel, byter program och går fyra, kanske fem år, utvecklar hon.

Så nu har Moderaterna ett förslag: eleverna ska få en chans att känna sig för på den utbildning de är intresserade av. Ett par veckors praktik på gymnasiet ska göra det lättare att välja rätt från början. Det låter riktigt bra, även om det kanske är som gymnasieminister Anna Ekström säger – ännu ett välmenande förslag som kommer att ge lärare och rektorer mer pappersarbete.

Men rent principiellt är det inte förslaget det är fel på, utan problemformuleringen. Om ungefär en fjärdedel av alla som väljer gymnasieprogram i nian senare vill byta, är det verkligen ett problem? Det är ett viktigt val och det är fullt naturligt att vilja pröva sig fram. Att ta sin tid att hitta det man gillar och kanske få ett avgångsbetyg med både motorsågsteknik och filosofi på slutet – varför skulle det vara fel? Snarare borde det ge vidare vyer och större mognad.

Svaret är förstås att utbildning kostar och att Moderaterna, som så många andra, har en krasst instrumentell syn på vad utbildning ska vara: ett löpande band från ettan till studenten. Efter tolv år ska eleverna komma ut, skräddarsydda för arbetsköparnas behov eller för att i samma anda fortsätta på högskola eller universitet. Att pröva sig fram och vidga sina vyer finns inte med i den ekvationen.

Det finns så många anledningar att byta gymnasieprogram eller hoppa av. Man kan få nya intressen och vilja något annat än när man valde i 15-årsåldern. Man kanske inte kommer överens med en lärare – alla människor går inte ihop. Eller så behöver man stöd som man inte får eller en annan skolmiljö. Eller bara en andningspaus efter nio år i grundskolan. En del går in i väggen, blir sjuka, slås ut i värsta fall, och det är problem som behöver lösas, om än inte med praktikveckor i första hand.

Att alla ska ha en reell möjlighet att gå ut gymnasiet är en sak. Men att unga vill byta utbildningsväg, ta en paus eller välja bort en frivillig utbildning, det ska vi respektera. Vi behöver ställa andra frågor än hur vi ska få årskullarna så snabbt som möjligt genom utbildningsfabriken.

Om syftet med skolan är utveckling och kunskap, då borde vi se positivt på att man vill pröva sig fram, göra något annat ett tag, fortsätta studierna senare eller skaffa kunskap på annat sätt. Då skulle utbildningen efter grundskolan kunna läggas upp som en folkhögskola, med stor frihet för eleverna att själva välja vad, hur och när i livet de ska studera. Kanske med hjälp av en praktikvecka eller två? Om de senare upptäcker att de behöver kunna annat och mer, kanske den som har lärt sig mangateckning även vill läsa japanska eller tvärtom, kan de gå tillbaka och gå en ny kurs. När de vill, om de vill.

Det är inte en lösning som är anpassad efter dagens arbetsliv, men det är en del av poängen. För dagens arbetsliv är inte anpassat till människor. Det är därför skolpolitiker ser fel i terrängen när kartan inte stämmer. Och det är ännu en anledning att lyfta blicken och se med positiva ögon på att elever väljer om, prövar något nytt och vidgar sina vyer.