I en stad i ett land någonstans har tvivlet börjat sprida sig bland människorna och en efter en börjar de söka sig till den lärde med sina frågor. I dagens avsnitt har turen kommit till Bonden.
Han tar inte av sig skorna fast de är leriga. Han bokstavligen stövlar rakt in.
Min far var bonde och hans far och hans.
Från början var marken inte ens odlingsbar. Men sten för sten plockades bort sedan har jorden brukats i generationer. Det har alltid varit en självklarhet att jag en dag skulle ta över.
När gården stod på sin höjdpunkt hade vi kor, höns, får och grisar. Vi odlade potatis, bönor, majs och tomater.
Nu är jag ensam och undan för undan har jag tvingats rationalisera. Förra året sålde jag de sista korna och i dag är det bara tomaterna kvar. Och jag står inför ett val.
Antingen jag trycker gasen i botten ett tag till. Slänger ännu lite mer konstgödsel i jorden. Väljer de största och mest snabbväxande tomaterna. Om man nu ens kan kalla det tomater längre. De innehåller i princip ingenting. Men de ger volym. Och det är tomater som vanligt folk har råd att köpa.
Alternativet är att gå över till ekologiska tomater. Satsa på riktigt hög kvalitet. Och sedan sälja dessa på nån fin ekobutik i innerstaden till de medvetna konsumenter som är beredda att betala ett par hundra kronor kilot.
Och det var i valet mellan dessa vägar som frågan uppenbarade sig för mig. Frågan jag aldrig behövt ställa tidigare.
Varför odlar jag tomater?
Och det var när jag insåg att jag inte hade ett svar på den som jag började överväga att göra slut på det hela.
Du förstår. Det här är inte något industriyrke, som vilket som helst. Det är ett, om du ursäktar uttrycket, andligt yrke. Men det går inte att utöva längre.
Vi tvingas producera mat som är så billig att folk har råd att kasta mer än en tredjedel av allt de köper. Mat som är så fattig på näringsämnen att folk måste köpa konstgjorda vitaminer för att inte bli sjuka. Och samtidigt som miljontals människor svälter håller andra på att äta ihjäl sig.
”Ge mig gift eller drömmar att leva!” Så känns det.
Visst var det Ekelöf som skrev det?
Ja. Det är sent på jorden.
Vi har redan brukat jorden alltför hårt och en dag går det inte längre. Alla talar om peak oil. Men peak soil är det färre som vet vad det är. Men det är snart ett faktum. Och det skrämmer mig faktiskt mer. Att de förnybara resurserna håller på att förlora förmågan att förnyas.
Vi håller på att förlora kunskapen om hur man brukar jorden.
Den måste ligga i träda ibland för att kunna ge något tillbaka.
