Det var en gång en liten grupp människor som vandrade längs en strand en vacker dag på stenåldern. De plockade små vattenlevande djur i skinnpåsar och smågrymtade oartikulerat med varandra.

Bland tången hittade de en trätavla med inristade tecken. De började undersöka de märkliga krumelurerna och förstod att de betecknade olika ljud som var ihopsatta till ord. T, r, ä, d visade sig betyda en sån där växt med stam och krona som de satt under.

M, u, s, s, l, o, r var de olyckliga blötdjur som de till kvällen grillade över en e, l, d medan de övade sina nyvunna språkkunskaper. Så fick människan sitt språk och levde lycklig i alla sina dagar.

När folk förvånas över att vi inte talar som vi skriver kan det låta som om de föreställer sig språkets ursprung ungefär så. Till exempel de som fnyser åt uttal som flicker, byxer, blommer och mussler. Ord som slutar på -a ska sluta på -or i plural, det ser man ju på stavningen! säger de.

Vasa och dansken

Om Gustav Vasa hade hört dem hade han nog blivit nöjd. Det var nämligen han som hittade på att det skulle stavas så.

Uttalet varierade i olika delar av det område som först på hans tid blev Sverige. I vissa landsändar sa man byxer och blommer, i andra, framför allt i Mellansverige, hette det byxor och blommor, men -er-ändelserna vann mark eftersom danskan och tyskan hade så stort inflytande. De katolska munkar och nunnor som skrev av religiösa skrifter med gåspenna på pergament skrev byxer om sådana mot förmodan förekom i texten.

När Gustav Vasa lät översätta Bibeln använde han den för att skilja svenskan från danskan, som en del i projektet att göra en protestantisk nation av ett knippe småriken och egensinniga landsändar. Därför valde han former som skilde sig från de danska, till exempel ändelser med -or. Gamla ”papistiska” handskrifter med danskinfluerad stavning förstördes, användes som omslag till fogdarnas räkenskaper eller som förladdning i musköter.

Namnet på den översatta bibeln var Biblia, Thet är: All then Helgha Scrifft, på Swensko. Så skriver vi inte längre, men den påverkar fortfarande språket.

En tydlig skillnad mellan svenska och danska är till exempel fortfarande att vi skriver flickor, byxor, blommor och musslor.

Byxor och byxer

Men säger vi så? Det är olika än i dag. När jag lärde mig skriva lärde jag mig att man säger på ett sätt och skriver på ett annat, och jag säger byxer, inte byxor.

De som tror att stavningen visar ett ursprungligt uttal och att avvikelser är slarv beskyller gärna ungdomar för det. Förstås. Men de har fel från början till slut. Vill man anmärka på ungdomars språk kan man reta upp sig på många ungas läsuttal istället.

Det är nämligen mest de som säger musslor och byxor. Det är också yngre personer som oftast säger erkänna med e i början istället för det ursprungliga ärkänna, och istället för å och jag istället för ja. Var ska detta sluta? Kommer framtida generationer att säga dis-kuss-ion och generad istället för diskuschon och sjenerad? Kommer inte det att låta idiotiskt?

Jo, kanske, om vi får tillfälle att höra det. Precis som de som levde på 1700-talet och sa körka och böxer skulle ha tyckt om vårt sätt tala. Skriftspråket påverkar talspråket mer och mer. Det är nog en oundviklig följd av att ha ett skriftspråk med tecken som ger en vink om hur ordet låter. Eller har låtit. Eller kommer att låta när de har fått ge en vink tillräckligt länge. Antagligen är det värt det.

Bara ett tips till den som tänker reta sig på ungdomars språk eller språket i radio eller något annat: läs på lite så att klagomålen är korrekta.