Den stora trappan inne på Världskulturmuseet är helt fullsatt, vilket betyder några hundra personer, när Bodil Jönsson gästar museet. Kanske inte så märkligt egentligen med tanke på att hennes första bok Tio tankar om tid från 1999 har sålt i över 650 000 exemplar bara i Sverige och publicerats i mer än tjugo länder. Sedan dess har det blivit många böcker, dels om tid men också om fysik, design, rehabilitering och mat.

Bodil Jönsson är i dag 75 år, men intresset för tid har funnits med henne länge, ända sedan fyraårsåldern, berättar hon när jag pratar med henne en stund efter föreläsningen.

– Jag var ensam i skogen på skidor en gång när jag var fyra år. Det tycker man inte låter klokt nu, men det var så barn levde på den tiden. Där fanns det en medelålders skogsarbetare som jag inte kände. Hur som helst började han berätta för mig om årsringar på träd och han berättade så bra så jag började tro att även människor har årsringar.

– Nu tror jag inte på det längre, men jag tycker det är en fantastisk bild – att man har med sig alla sina år och att de kan prata med varandra, att min 37-åring kan prata med min 15-åring fast de inte har funnits samtidigt.

På spaning efter tid

Tiden kan kännas som både någonting tyranniskt, men också som någonting fantastiskt, beroende hur vi väljer att se på den, menar Bodil Jönsson.

– Vi kan faktiskt välja att jaga tiden eller att låta den komma till oss. Det ena är lika ”sant” som det andra, men man försätter sig själv i helt olika sinnesstämningar om man intar jaktens framåtlutade position eller mottagarens bakåtlutade. Chansen för att ”och:et” i ”tiden och kärleken” står i konstruktiv samklang är betydligt större om du är öppen och mottaglig än om du är på språng, säger hon.

Men hur gör vi då för att inte jaga – eller kanske ännu värre, känna oss jagade av – tiden? Ett sätt kan vara att se till att inte ha för många deadlines, säger hon och jämför det med hur en höjdrädd person känner när hen står vid kanten av en bro och tittar ner.

– Om vi alltid har en massa deadlines så är det som att vi är fast vid kanten av den där bron och då får vi aldrig något svängrum.

Och hur är det då med kärleken, går den att resonera kring på samma sätt som tiden? Både ja och nej, menar Bodil Jönsson. Alla vet vi vad den är, men ändå är den så svår att nagla fast. Men hon gör ändå ett försök när hon säger att det som definierar kärleken är känslan av att ”primitivt få lov att ge utan några som helst förbehåll”, men för att kunna göra det behöver vi någon som vill ta emot och vi får inte heller känna någon tvekan. Bodil Jönsson menar också att kärleken liknar tiden på så sätt att vi kan välja hur vi ska förhålla oss till den. Istället för att bemöta hat med mer hat kan vi välja att försöka bemöta det med kärlek och försoning.

Det finns också knep för att locka fram kärleken, säger hon, och berättar om sitt eget knep, som är att alltid ha några par barnskor stående i hallen för att påminnas om känslan av att ha små barn i sin närhet.

– Den tid det tar att se på de där barnskorna är ju nästan ingen alls, men ändå ger den så mycket, säger hon.

"Mycket vill ha mer"

Bodil Jönsson återkommer flera gånger till hur stressen står i motsats till kärleken. Efter föreläsningen frågar jag henne vad hon tror det beror på att vi i vår tid, där mer och mer saker blir automatiserade och vi därigenom borde får mer tid till annat, ändå bara känner oss mer och mer stressade.

– Mycket vill ha mer, svarar hon. Vi är på något sätt omättliga när det gäller tid. Men vi blir också nervösa när vi ser oss omkring och tycker det verkar som att alla andra hinner mycket mer än vi själva. Det gäller särskilt för ungdomar. Ibland tänker jag att det inte har funnits någon kultur där det har varit så lätt att bli gammal som nu men heller aldrig så svårt att vara ung. Det handlar om att möjlighetsrymden har blivit så mycket större nu än den var tidigare så att det har blivit svårare för ungdomar att orientera sig.

Samtidigt som jag tycker att mycket av det Bodil Jönsson säger om hur vi ska förhålla oss till tiden låter förnuftigt, kan jag inte låta bli att tänka att det nog inte är så enkelt som hon får det att låta. I det samhälle vi lever i där vi ständigt måste passa olika tider och vara så effektiva som möjligt, hur ska vi kunna göra uppror mot stressen utan att förändra samhället i grunden?

Bodil Jönsson tror dock att samhället redan har påverkats en del av de tankar som hon för första gången lyfte i boken Tio tankar om tid och tar som exempel att hon inte kan åka tåg mellan Lund och Stockholm utan att någon kommer fram till henne och berättar hur de tankar och begrepp hon lyfte i den boken har påverkat deras liv. Hon har även fått höra historier om chefer som har gett boken till alla sina anställda.

– När så många människor läser en bok så väcks det tankar i dem och då påverkar det i sin tur samhället.

Kärleken till talet pi

Under föreläsningen hinner Bodil Jönsson också med att prata om allt ifrån djurs kärlek, till barns inlärning och kärleken till talet pi (föreläsningen inträffar passande nog på matematikens dag den 14/3, vilket om man vänder på det blir 3,14 – alltså pi-talet).

Allt detta ryms inte i denna artikel, men jag vill avsluta med något som hon säger till mig efter föreläsningen och som på ett ganska bra sätt sammanfattar en del av hennes tankar både om tid och om kärlek.

– Det finns så många kärleks-perspektiv på tid och så många tidsperspektiv på kärlek. En kultur där människor tycker att de har ont om tid blir mindre kärleksfull. Då sätter sig tidskrampen i dem och då orkar man inte med att känna några djupare känslor.

– Men å andra sidan kan kärleken sätta tiden ur spel och göra att det känns som att den försvinner fullständigt.