Yttrandefrihetslagen och tryckfrihetsförordningen ska ändras, och regeringen vill att de nya lagarna ska träda i kraft redan den 1 januari 2019. En grundlag kan ändras om riksdagen fattar beslut om det två gånger med ett val emellan, och det hinns ju med. Men här finns saker att tänka igenom.

Debatten om lagändringarna har hittills handlat om det som berör sajter som Lexbase, som säljer känslig information om folk och juridiska personer till vem som helst. Exempelvis om en viss person är dömd för brott eller förekommer i en brottsutredning.

Det här är offentliga uppgifter, så den som vill kan på egen hand skaffa information om ifall någon är dömd för ofredande, misstänks för skattebrott eller ligger i vårdnadstvist. Det blir bara lite mer jobb. Ska man sammanställa kartor över var folk som har varit ”föremål för juridisk prövning” bor blir det ännu bökigare.

Webbplatser med utgivningsbevis har sedan 2003 samma skydd som traditionella medier. Den lagändringen fick kritik för att den skulle kunna skada den personliga integriteten, och Konstitutionsutskottet skrev att grundlagsskyddet ”kan i värsta fall komma att omfatta databaser som utgör rena personregister” (2001/02:KU21 s. 32).

Elva år senare besannades farhågan i och med att Lexbase dök upp och skaffade utgivningsbevis, och det vill regeringen nu göra ogjort. Sökbara sammanställningar över till exempel politiska åsikter, religion, hudfärg, uppgifter om hälsa och sexuell läggning, eller domar i brottmål förlorar sitt grundlagsskydd, såvida de inte vänder sig till vissa yrkesgrupper. Till exempel till jurister och ”seriöst granskande journalistik”.

Det betyder inte att sammanställningar som vänder sig till privatpersoner förbjuds, men däremot att det blir möjligt att förbjuda dem i vanliga lagar.

Kritiken handlar om två saker: ”trygghet” och allas lika rätt till information. Man kan fråga sig om databaser som Lexbase verkligen skapar trygghet eller om det snarare är tvärtom.

Men den principiella sidan av saken är svårare. Ska viss information verkligen vara tillgänglig bara för vissa yrkesgrupper och dem som har råd att till exempel anlita en juristfirma för att gräva fram skit om grannen? Begreppet ”seriöst granskande journalistik” är dessutom lika inexakt som det låter och kan fyllas med vilket innehåll man vill.

Regeringen hänvisar till den personliga integriteten, och det är fint att höra att de lägger vikt vid den. Men varför vill de bara skydda den mot privatpersoner? Jag vill gärna att regeringen månar om den personliga integriteten även gentemot NSA, eller när min bank kräver att få veta var jag står politiskt.

Minst lika problematiskt är det att regeringen vill underlätta för det svenska rättsväsendet att samarbeta med andra länder vid utredning av brott som faller inom yttrande- och tryckfrihetslagarna. I dag hjälper Sverige inte till med sådana utredningar eftersom det kan strida mot svensk grundlag. I lagförslaget finns en formulering som ska göra det möjligt. Visserligen finns en hel del förbehåll, men de är till stor del också luddiga. Till exempel att Sverige inte ska ”lämna rättsligt bistånd om detta skulle vara i strid med svenska allmänna rättsprinciper”.

Det är lätt att tänka sig att den bedömningen kan påverkas av vem som frågar – och vilken regering som svarar.