Under de senaste månaderna har jag reflekterat lite extra över sakernas tillstånd och den tid vi lever i. Det har dels handlat om egna fördjupningar, men också om reflektioner tillsammans med andra, likasinnade, världen över. Det har rört sig om läsupplevelser där både levande och döda tänkare trätt fram och inspirerat, men också om djuplodande samtal som på olika sätt bidragit till nya insikter. Av naturliga skäl har de flesta av dessa samtal ägt rum på nätet.

Att ta till sig det andra tänkt och gjort är i mångt och mycket att se sig själv, att bli speglad. Det kan handla om personliga val och ställningstaganden. Det kan handla om praktiska erfarenheter och kunskaper, men också om andliga förnimmelser av både mytisk och mystisk karaktär.

Oavsett hur vi känner igen oss i andra, bidrar ökade kontakter ofta till att knyta samman och överbrygga skillnader genom tid och rum, över språkbarriärer och kulturella gränser och över annars oöverstigliga geografiska avstånd. Insikten om att vi trots allt är ganska lika – att det djupt mänskliga går att känna igen, att våra grundläggande behov i stort sett är de samma – skapar en förståelse och en känsla av samhörighet. Det senare är inte minst betydelsefullt i tider som dessa.

Bland det viktigaste vi kan göra i dag är faktiskt att tänka själva, reflektera tillsammans och låta oss inspireras av varandra, dra nytta av andras erfarenheter och gemensamt försöka komma fram till vägar som leder mot de mål vi vill se förverkligade. Det är också viktigt att försöka se verkligheten som den är, att inte rygga tillbaka för det som är svårt och hotfullt, att försöka låta bli att vända bort blicken. I reflektioner och samtal om det som är riktigt svårt är stödet vi kan ge varandra extra viktigt.

I The great humbling, en av de poddar jag lyssnat på under senare tid och som bland annat handlar om hur vi agerar under de omständigheter vi nu befinner oss i, resonerar Ed Gillespie och Dougald Hine bland annat om hur viktigt det är att också våga vara i en tid av väntan. Hur viktigt det är att försöka förstå vad som ska ske innan man börjar agera. Jag tror att det här är något vi behöver ta till oss och öva oss på samtidigt som vi gör det nödvändiga, det som inte kan vänta. I ett avsnitt citeras T S Eliots dikt Wait without hope och det mångbottnade budskapet omfamnar verkligen den tid vi befinner oss i, som i dessa rader i dikten:

I said to my soul, be still, and wait without hope / For hope would be hope for the wrong thing; wait without love / For love would be love of the wrong thing; there is yet faith / But the faith and the love and the hope are all in the waiting …

Utöver att stanna upp och bara vara i det som sker behöver vi också i större utsträckning våga ”provprata”, som idéhistorikern och humanekologen Per Johansson brukar uttrycka det. Att utveckla tankar och idéer för en ny tid, en framtid vi vet väldigt lite om, kräver att vi vågar möta varann, också över gränser som först kan te sig oöverstigliga, för att bygga en samhällsstruktur som resursmässigt måste rymmas inom planetens gränser, en samhällsstruktur där alla måste få plats. Klimaträttvisa och social hållbarhet måste gå hand i hand med ett ekonomiskt system som på ett helt annat sätt än i dag tar hänsyn till allt levande, där respekt och ekologisk resiliens är naturliga ledord som måste respekteras fullt ut.

I sin bok Ekologi, samhälle och livsstil, som ligger till grund för den djupekologiska rörelse som Arne Næss i högsta grad bidrog till att skapa, skriver han bland annat följande när han resonerar kring förutsättningar att påverka framtiden i en annan riktning:

”Utvecklingen av en ekologisk ansvarsmedveten filosofi kan inte överlåtas till en elit. För att den ska få slagkraft måste alla vara med, alla som har möjlighet att påverka utvecklingen lokalt eller i större sammanhang. Detta fordrar frimodighet och gåpåaranda i värderingsangelägenheter och i aktioner vilka tidigare varit förbehållna en minoritet.”

Tolkar man dessa formuleringar generöst och i den anda Arne Næss själv föreslår, och dessutom mot bakgrund av den situation som råder i dag, skulle man kunna säga att den väg mot en gemensam ansvarsmedveten livsstil som vi på allvar måste börja vandra inte heller kan överlåtas till en elit. Särskilt inte när eliten, i dag likväl som när Næss skrev sin bok 1971, utgörs av såväl ekonomiska som politiska maktstrukturer som i mångt och mycket ser sina privilegier hotade när det blir tal om att förändra samhället.

När Næss längre fram i boken talar om att vårt levnadssätt och vår levnadsstandard måste anpassas pekar han på att man inte kan ”vänta med att försöka förändra sitt levnadssätt till dess vi har en politik, vilken gör sådana förändringar mer eller mindre oundvikliga eller påtvingade utifrån”.

Om detta var sant den gång det skrevs är det definitivt inte mindre sant i dag, snarare tvärtom. Även om kunskapen om den ytterst komplexa situation vi befinner oss i har ökat betydligt, har också det politiska och ekonomiska motståndet ökat.

Den nedstängning av samhället vi nu befinner oss i på grund av pandemin är utöver allvaret och de personliga tragedier som drabbar människor världen över också ett ”window of opportunity” när det gäller alternativa lösningar sprungna ur ett brett gräsrotsengagemang.

Här har omställningsrörelsen en mycket tydlig uppgift som går ut på att i större utsträckning göra det vi är bra på. Det vill säga självorganiserande arbete på lokal nivå som tar tillvara på människors kunskaper och erfarenheter, och framför allt tar vara på människors vilja att bidra till berättelsen om ett samhälle vi alla kan längta till och där alla får plats. Ett samhälle vi alla sedan kan vara delaktiga i att försöka förverkliga.