Varje utveckling av policy eller politik omfattas av kontinuerliga problem och brister. Oavsett om det handlar om migration eller energi. Tendensen är dock att avfärda eller döma ut en viss policy eller utveckling som misslyckad eller död oavsett graden av problem. Diskussioner om invandring och integration är tydliga exempel. Även om de flesta invandrande svenskar har jobb, sysselsättning, talar språket och inte bor i ”utsatta områden” har ord som ”misslyckande” ofta använts i problembeskrivningen.
Om man söker på internet kan man hitta ett stort antal texter eller videor i stil med ”Europas död” eller ”sanningen om migration”. Det är så mycket död, misslyckanden och sanningar att de olika budskapen, som ofta är konspiratoriska, går emot varandra. Trots allt som har hänt under krisperioden 2009-2017 har varken EU, mångfalden eller samhällen blivit ”förstörda” eller ”kollapsat”.
En aspekt som länge har beskrivits som död är mångkulturen i samhällen som Sverige, Tyskland eller Frankrike. Ett tidigt exempel var under slutet av 2000-talet när ledande politiker som Sarkozy, Merkel och Cameron använde just begreppen som död och misslyckanden i relation till mångkulturen. ”Migrationskrisen” har sedan 2015 ofta setts som bekräftelse hos inte minst nationalistiska aktörer på mångkulturens död.
Mångkulturen dog dock aldrig. Istället har det handlat om förändringar och vidareutveckling. Sarkozy kunde aldrig förneka att individer som lever i utsatta områden i Frankrike är just fransmän. Merkel uppmanade människor att se islam som en del av Tyskland. Cameron började tala om ”muskulär liberalism” som kunde förena fler människor i samhället. Mångkulturen är död, länge leve mångkulturen!
Även i Sverige lever mångkulturen vidare, trots till exempel den mytologiska retoriken om ”svenska värderingar” och ”systemkollaps”. Det beror även på att inga politiska aktörer, inte ens SD, helt kan förbise och utesluta mångfalden. Tanken att hylla olikheter, individuella skillnader och modernare trender är starkare än en äldre och enfaldigare människosyn och uppfattning om identifikation.
Mångkultur handlar även om att individen själv får välja graden av samspel med samhället. Vill man integrera sig eller assimilera sig är det, åtminstone i teorin, ett personligt val. Det talas i dag om ”parallella samhällen” men egentligen är det ingenting farligt med om individen vill leva mer avskilt. Det är inte optimalt men så länge man respekterar lagen och andras rätt till frihet, liv och ägande kan det accepteras.
Oavsett sitt sociala eller kulturella arv föds människan fri och har därför ingen skuld till någon grupp eller kollektiv. Människan har bara skulden till sig själv, sin egen frihet och rättighet till självförverkligande. Det sägs att USAs styrka genom historien inte har varit formandet av det mångkulturella samhället. Att det istället har handlat om formandet av den mångkulturella individen, som är mer maktkritisk och välkomnar nya samhällsmedlemmar oavsett födelseort.
Sverige kommer även i framtiden att präglas av mångfald, sociokulturell pluralism och individualism. Det som kan göras bättre är att titta på hur mångkulturen kan förbättras och utvecklas vidare. Ett problem som många upplever i dag är att mångkulturalism i grunden baserar sig på grupper och segregation. Steget framåt vore därför att forma ett mer interkulturellt samhälle där mångfalden får starkare koppling till individen, människans självförverkligande och pluralistiska identifikationer.
Ett mer interkulturellt samhälle skulle kunna underlätta utvecklingen för fler individer, även i Sverige, med en hög grad av självförverkligande värderingar. Redan i dag präglas Sverige av tankar om ett interkulturellt samhälle med individer som har lätt att kombinera olika privata och kollektiva identiteter. I framtiden kan därför framgången i Sverige likväl som i andra delar av Europa handla just om utvecklingen av den interkulturella individen. Mångkulturen är död, länge leve interkulturen!
