En taxi stannar till utanför. Det har börjat regna och i brist på annat tar den resande, efter att ha betalat chauffören, sin kavaj över huvudet, medan han halvspringer den korta sträckan in.

Jag ber om ursäkt för att jag inte kom på utsatt tid.

Var och en kommer när den är redo.

Ja. Fast det var inte mitt fel. Tåget fastnade och vi blev stående i flera timmar. Närmare bestämt i 3 timmar och 47 minuter. Mitt ute i ingenstans. Man fick visserligen gå ut på perrongen, men var hela tiden tvungen att vara beredd att hoppa på igen om det skulle börja rulla. Rätt stressande minst sagt.

Först gick jag fram och tillbaka där ute och ringde samtal. Sedan gick jag in och betade av mejlen. Efter en dryg timme började jag googla taxibolag för att kolla vad det skulle kosta att ta en bulle in till stan. 4 200 kronor skulle det landa på. Helt okej, tyckte jag, om vi hade varit några stycken som delat och ingenting om man jämför med vad tiden kostade med tanke på hur många som satt där. Men jag fick ingen med mig.

De flesta verkade ta det med ro. Vilket gjorde mig ännu mer irriterad. Folk börjar väl bli vana, men är det så här det ska vara? Ska vi acceptera det? Och när maten tog slut i restaurangvagnen tänkte jag att nu smäller det, men då bjöd personalen på gratis kaffe och godis och när internet lade ner delade dom tidningarna från första klass till alla resenärer.

Oj vad det regnar förresten. Det verkligen vräker ner.

Vill du att jag stänger fönstret?

Nej, det är bara skönt med lite luft.

Jag kunde inte göra så mycket mer och det är svårt att upprätthålla dåligt humör ensam, så jag log lite mot värdinnan och sa tack när hon kom med en tidning.

Och där, det kändes nästan lite ironiskt, men på första uppslaget var det ett stort reportage om de nya snabbtågen som planeras på just den här sträckan. Och med den allra snabbaste modellen, hade man kommit fram till, skulle resan kunna kortas från tre timmar till en. Helt otroligt!

Svindyra visserligen, men samtidigt en enorm besparing för samhället. För tänk om alla som i dag reser fram och tillbaka över dagen skulle spara fyra timmar. Omräknat till arbetstid är det enorma summor.

Men sedan blev jag lite irriterad igen och tänkte att det för min del gott och väl skulle räcka om de tåg som går i dag kunde hålla tidtabellen.

Och ju mer jag tänkte på snabbtågen framstod hela idén som allt mer vansinnig. Och efter en stund var det som att hela perspektivet ändrades. Ja, inte i reportaget, men i mitt huvud. Framför allt började jag fundera på hur det kan komma sig att den tid vi sparar kan räknas som så mycket mer värd än den tid vi reser.

Och jag hittade inget bra svar.

Och det stressar mig.

För mig har det nämligen alltid varit en självklarhet att vi ska bygga snabbare tåg om vi kan. Jag har tänkt att tiden är en linje framåt där vi ska hinna färdas så lång sträcka som möjligt innan vi dör. Och att vi under den tiden ska hinna uppleva så mycket som möjligt.

Men kan man ens spara tid?

När tåget började rulla igen så satt jag bara och tittade ut genom fönstret. Jag tittade på skogen, vattnet och himlen. Och tänkte att tiden inte alls går framåt utan runt i ett evigt kretslopp. Som vi är en del av.

Jag hade tänkt köpa en ny bil till sommaren. En riktigt bra för att kunna åka till landet. För att kunna utnyttja tiden maximalt. Känna mig fri.

Men när jag satt där och såg landskapet passera påmindes jag om att det tar 100 miljoner år för jorden att skapa en liter olja och med ens blev det valet inte lika självklart längre.

Usch. Såna där tankar är verkligen jobbiga. Men det brukar gå över. Så det troliga är väl att jag köper bilen i alla fall. Vi får väl se.

”Vi går från producenter till konsumenter

och ser oss snarast som turister i våra egna liv

istället för pilgrimer med mål och mening med vår färd.”

Zygmunt Bauman