Ahwar, egyptiskan Nadah El Shazlys fullängdsdebut, är något av ett ymnighetshorn. På en och samma gång är den nämligen en ovärderlig historielektion, ett spännande samtidsdokument och en stor konstnärlig upplevelse.

– Jag har inte hållit på med musik på heltid särskilt länge, berättar Nadah El Shazly.

– Jag studerade psykologi förut och jag var väldigt upptagen med det. Men jag har alltid lyssnat på musik och gått på konserter och så fort jag fått chansen så har jag uppträtt live. Jag tror att Ahwar är resultatet av alla influenser som jag samlat på mig genom åren – de har legat inom mig och grott och jäst och nu så har de kommit ut, säger hon och skrattar.

Modern arabisk musik

Nadah El Shazly och jag sitter i Elektronmusikstudion EMS trevliga bibliotek. Från väggarna tittar tjocka biografier, teoretiska avhandlingar och gamla synthmanualer inbjudande ner på oss. Runt omkring oss – i extremt ljud-isolerade rum – laborerar kvinnor och män med gamla modulära synthar. En trappa under oss bjuds det på kaffe och vetelängd. Ute faller snö – de förtöjda båtarna längs med Söder Mälarstrand täcks av tjocka, blöta flingor.

Åtminstone jag känner att saker som Egyptens armé, president Abd al-Fattah al-Sisi och det stundande egyptiska valet är tillfälligt väldigt långt borta.

Två av de mest tongivande männen inom modern, experimentell arabisk musik är egyptier-kanadensaren Osama ”Sam” Shalabi och egyptiern Maurice Louca. Finns det en musikalisk gräns att tänja så är de där och tänjer på den. Tillsammans med världsmedborgaren och Sun City girls-medlemmen Alan Bishop utgör de exempelvis bandet The Dwarfs of East Agouza, vars transframkallande psykedelika är en fröjd för både ens öron och tredje öga.

I samma veva som Nadah El Shazly började inse att hon trots allt ville göra en platta av låtidéerna hon hade skissat upp i musikprogrammet Ableton Live inledde hon samarbeten med Shalabi och Louca.

– Jag träffade Shalabi på en fest i Kairo och vi klickade direkt, berättar hon.

– Vi jammade i hans lägenhet i Kairo och vi hade så kul. Sedan dess är vi involverade i varandras musik på något sätt – han skickar saker till mig, jag skickar saker till honom. Maurice brukade komma på mina konserter och vi upptäckte att vi gillade varandras idéer. Jag är så glad att Sam och Maurice ville medverka på Ahwar.

Just den här öppenheten – den här viljan att gemensamt prova på nya saker – präglar även Kairos alternativa musikscen i stort.

– Det finns många intressanta musiker i Kairo – Maurice, förstås, och Maryam Saleh, Tamer Abu Ghazaleh, nickar Nadah El Shazly.

– Vi influerar varandra. Trots bristen på ställen att spela på och trots all galenskap görs det mycket bra musik i Kairo.

Egypten har en lång och rik avant-garde-tradition. En av de första musique concrète-kompositörerna var egyptier …

– Halim El-Dabh. Exakt. Jag läste en intervju där du beskrev ditt förhållande till Kairo som ”komplicerat”?

– Så är det, svarar Nadah El Shazly och ler. Det finns en hel del att hata med Kairo. Men på samma gång är ju Kairo hemma.

Svenskt samarbete

Men även Elektronmusikstudion EMS har faktiskt haft del i tillkomsten av Ahwar. Sommaren 2016 tillbringade Nadah El Shazly en månad i detta anrika ”[nationella] center för elektronmusik och ljudkonst” och hon passade då på att spela in den svenske jazztrummisen Konrad Agnas (kanske mest känd från Per Texas Johanssons dubbel-lp De långa rulltrapporna i Flemingsberg).

– [PR-personen] Sarah El Miniawy fixade så att jag kunde få vara här, säger Nadah El Shazly.

– Palmyra, en av mina låtar, hade först inga trummor, men jag och Maurice var överens om att den behövde trummor. Så jag gick ut på Youtube för att hitta en trummis och då hittade jag Konrad – jag fastnade direkt för hans trumspel. Så jag tog kontakt med honom och han var på. Han tog till och med sina egna trummor hit till EMS.

Konrad Agnas – och kontrabasisten och stockholmskan Elsa Bergman och Cherif El-Masri (The Invisible Hands) – ingår numera i Nadah El Shazlys liveband.

– Maurice var här i Stockholm i somras och jobbade på nytt material och Elsa spelade med honom då. Så Maurice rekommenderade Elsa till mig. Konrad och Elsa är verkligen fantastiska musiker.

Djupt personligt verk

Enligt alla logiska principer borde Ahwar vara ett tämligen rörigt album. Nadah El Shazlys musikaliska historia är en synonym till adjektivet ”mångfasetterad” – hon har sjungit opera, tagit pianolektioner, varit med i ett punkband kallat Sick Gdrsch, framfört jazzstandards i flådiga hotellbarer, utgjort ena hälften av det knastrande-fräsande downtempoprojektet Shorba och grävt ner sig i egyptisk populärmusik från tidigt 1900-tal. Faktumet att Ahwar vuxit fram under en period av flera år och innehåller musikaliska bidrag från över tjugo olika människor talar inte heller direkt till dess fördel.

Men nu är ju Nadah El Shazly en gång en briljant kompositör, en kreativ visionär. Så Ahwar är istället ett djupt personligt och väl sammanhållet verk. Nog för att du under dess 37 minuter får ta del av allt från amerikanska frijazzsaxofoner och en ‘Abd alHayy Hilmī-sampling till en cover på en låt skriven av legendaren Sayed Darwish (1892–1923) – det råder ändå aldrig någon tvekan om att Ahwar till syvende och sist skapats av en person.

– Det glädjer mig att du säger det, ler Nadah El Shazly. Du har rätt i att Ahwar är ett personligt album. Det tittar från insidan till utsidan, så att säga.

”Ahwar” betyder ”våtmarker” och du har nämnt i intervjuer att ”vara vilse” är ett tema som går som en röd tråd genom Ahwar.

– Det temat – eller det konceptet – var något jag upptäckte efter hand. När jag började jobba på låtarna som utgör Ahwar hade jag ingen tanke på något koncept – jag visste inte ens att de skulle bli en skiva en dag.

Ringar på vattnet

Tack vare Ahwar har jag bland annat upptäckt den skönsjungande dandyn ‘Abd al-Hayy Hilmī (1857-1912), införskaffat The Dwarfs of East Agouzas mäktiga dubbel-lp Bes (2016), börjat följa konstnären Marwan Elgamal på Facebook och fått otaliga nya själsliga och intellektuella kickar. Och allt detta har i sin tur lett fram till att jag satt ihop en ofta rulllande spellista med den magnifika sångerskan Mounira El Mahdeya (som, liksom al-Hayy Hilmī, släppte 78-varvare på den libanesiska etiketten Baidaphon).

En klyscha som ibland används för att förklara otillfredsställande andra-album är att ”du har hela livet på dig att skriva din debutplatta, men bara en bråkdel av det till att skriva uppföljaren till den”. Men som eventuellt redan framgått i den här artikeln hyser jag ingen oro inför Nadah El Shazlys framtida alster. Snarare vill jag gärna tro att hon en dag kommer att ge ut en skiva som till och med är bättre än Ahwar (och när hon gör det hoppas jag att hon åter igen anlitar Marwan Elgamal som omslagskonstnär). Innan dess har alla Nadah El Shazly-fans dock ett annat alster att se fram emot.

– Nu i mars ska jag och Maurice åka till Sam i Montreal och spela in med hans grupp Land Of Kush, avslöjar Nadah El Shazly.

– Det är en dröm som slår in.