Solen sjunker snabbt på hösten. Jag kan inte längre se tillräckligt för att plocka mer svamp och snart nog kommer det att bli svårt att se tillräckligt bra för att inte snubbla på en rot eller en sten. Det är dags att gå hem. Jag kan se ljuset från huset där jag bor mellan granarna så risken för att jag går vilse är obefintlig.

Så ser jag en flämtande låga bakom en enbuske. Nån som röker? En ficklampa? I skogen finns sällan något farligt så nyfikenheten vinner. Jag rundar busken för att se vad det är. En gammal man sitter vid en liten brasa och värmer sina händer. En kanna kaffe står i glöden och mannen skiner upp när han ser mig.

– Slå dig ner. Kaffesugen?

Jag nickar och slår mig ner på en stor, flat sten bredvid honom.

Nu kan jag se vem mannen är. Nelson Mandela. Jag håller tillbaka ett skratt. Vad har han här att göra? Men, jag har ju träffat betydligt underligare figurer i betydligt underligare situationer så jag coronaviftar åt honom utan att inse att virus knappast angriper spöken. Eller en hallucination om det är det han är. Jag låtsas som ingenting och tar emot en kopp.

När är våld berättigat?

– Tack. Du är en av de människor i historien jag beundrar mest.

Han nickar ödmjukt och ler. Eftersom han inte säger något kastar jag ur mig första bästa fråga jag kan komma på.

– Vem bedömer när det är rätt att ta till våld?

– Du.

– Hur menar du?

– Det farligaste som finns är ideologiska system som förutsätter våld. De metoder vi använder för att befria oss smittar av sig på det nya samhället. Om vi måste kriga för att ta makten är risken stor att vi måste kriga för att behålla den. Och det kan bara jag eller du som ansvariga individer bedöma.

– Men du övergav din pacifistiska linje? undrar jag.

– Ja, och det är poängen. Jag var inte för våld för att jag ändrade åsikt. Jag kom till en punkt då jag inte längre trodde att det var möjligt att avskaffa apartheid utan våld.

– Är det inte risk att ett sånt resonemang urartar i något slags öga för öga och tand för tand-läge, frågar jag?

– Det är det och det var därför jag tvekade. Men som läget var utsattes redan mina kamrater för ett statligt våld. Det är upp till var och en av oss att besluta när gränsen då det är rätt att ta till våld för att försvara oss. Jag kan inte bestämma åt dig.

Individens ansvar

Jag viftar i protest med händerna.

– Kom igen. Det där har jag hört från auktoritära revolutionärer på vänsterkanten till leda. Staten utsätter oss för våld varje dag så vårt våld är självförsvar.

– Nä, det där är rena löjan, svarar Nelson. Tror de att deras lyxproblem i en av de rikaste länderna i världen kommer ens i närheten av det samhälle jag levde i? Jag satt i fängelse i 28 år. Mina vänner och släktingar mördades på öppen gata uteslutande för att de ville se ett fritt, demokratiskt och jämlikt samhälle.

Han ser riktigt irriterad ut. Men jag vill inte riktigt släppa tråden. Det samhälle vi lever i skördar också sina offer. Även om inte rasifierade människor mördas på öppen gata av staten är vårt samhälle gravt rasistiskt på många plan.

– Nja, mumlar jag. Jag vet att jag vuxit upp i ett samhälle som är rena science fictionvärlden jämfört med den du levde i. Jag har aldrig hungrat eller fängslats för skitsaker. Men människor lider också här. Och vi lever i en globaliserad värld. Utvecklingen i Sydafrika mot större frihet och demokrati hade stort stöd av rörelser i andra länder. Visst är vi skyldiga på många sätt till en massa elände genom att inte reagera. Men jag tror att vi verkligen hjälpte.

– Det är lugnt, säger Nelson som verkar ha sett min förlägenhet. Du är inte skyldig till något. Du föddes till ett samhälle som är förtryckande och insåg snabbt att du ville se förändringar i grunden. Alltför många av dina gelikar är självutplånande och bär på en känsla av skuld som bara är kontraproduktiv.

– Men som vit svensk skördar jag ju frukten av förtrycket…

Maskerad självömkan

Nelson stoppar mig.

– Det där är bara maskerad självömkan. Vi gör alla fel. Du tror väl inte att alla som inte är svennar är oskyldiga i politisk mening? Också den som kämpar emot strukturerna är en del av dem. Med tiden har jag insett hur många dumheter jag begått. Tänk på alla bögar och flator som som misstänkliggjorts av de som borde stötta dem. Tänk på osynliggörandet av funktionsvarierade personer i radikala rörelser.

– Jo, jag fattar det där och jag tillhör onekligen en förtryckt grupp, funkisar, säger jag. Men jag har ju inte direkt hamnat i rännstenen eller i fängelse för att jag är muppig. Och jag kan inte tala för någon annan än mig själv. Jag har inte upplevt brutalt förtryck, har inte behövt gömma mig för att undgå lagen. Men historiskt har inte vår del av världen direkt lidit brist på krig, förtryck och utnyttjande.

Nu skiner han upp.

– Jäpp. Lidande går inte att mäta. Det är reaktionen på det som måste anpassas. Om nån spottar på dig drar du inte fram en k-pist direkt. Det är rätt få människor som tror att våldet är nödvändigt i sig.
– Samtidigt är det ju inte direkt guld och gröna skoga i Sydafrika. Folk är fortfarande fattiga. Svarta i större utsträckning än vita.

– Jo, säger Nelson. Det är sant och ärligt talat extremt irriterande. Samtidigt. Hur många svenskar tror du skulle ställa sig bakom ett politiskt program om du skrev det?

Jag rycker till. Jag tror inte på politiska program. Självklart behövs de, men jag tror inte tat jag ska bestämma över hur människor ska agera i framtiden. Den ideologi jag är anhängare av går ut på att ge människor makt över sina liv, inte ta den ifrån dem ännu mer. Men jag vill undvika den diskussionen just nu.

– Några procent kanske, säger jag.

– Om du levde i ett strängt fascistiskt samhälle, tror du att de människorna skulle räcka för att befria det?

– Självklart inte.

– Just det, säger Nelson som börjar försvinna alltmer i det svaga ljuset från glöden. Du kan sitta i ett hörn och drömma om ett ideologiskt lyckorike och med tiden bli lika skyldig till förtrycket omkring dig som dina ideologiska motståndare. Det gör ingen nytta. Vi behövde stöd från människor som kunde få folk att lyssna. Popstjärnor, politiker, rika människor. Det kan vara frustrerande, men jag är övertygad om att vi aldrig skulle ha lyckats om vi bitit oss fast vid våra egna politiska ideal i alla lägen.

Jag nickar i mörkret. Självklart. Det är en sak att ha en tydlig bild av hur ett gott samhälle ser ut. Det är en annan att övertyga andra om det. Befrielse är inte nog, men den är omöjlig om inte tillräckligt många är överens om att den är nödvändig. Att få alla människor att tro på samma utopi är en helt annan sak. Det kanske inte ens är eftersträvansvärt. Nelson har tystnat nu. Han ser alltmer ut som en svag strimma rök.

Jag reser mig upp och borstar askan från mina byxor. Greppar min svampkorg och börjar gå hemåt. Utopier är vackra, tänker jag när jag tumlar ut ur skogen nere vid Matteuskyrkan, men de kan inte föda den som svälter, kan inte rädda den som hotas av dödsstraff för sina åsikter. De räddade i alla fall inte Nelson Mandela ur fängelse. Det var människor som gjorde det.