Amir Muhammadi i Kalix och Hassan Khavari i Göteborg är två av de som kom till Sverige under 2015. Båda har de genomlevt en rad lagändringar och kastats mellan hopp och förtvivlan under dessa år i väntan på ett permanent uppehållstillstånd, liksom många av de ungdomar som kom ensamma till Sverige. I somras gick de ut gymnasiet och eftersom de omfattas av gymnasielagen så kommer de att få ett utvisningsbeslut om de inte hittar jobb inom december.

Och inget annat än en tillsvidareanställning eller två års kontrakt har hittills varit tillräckligt. Igår kväll meddelade regeringen att man skickar ut ett ändringsförlag på snabbremiss som föreslår att den minsta tiden istället ska vara ett år. Går det igenom kommer det att gälla från den tredje december. Men många av gymnasieumgdomarna är redan under hård press, då kravet på att ha hittat jobb inom sex månader fortfarande inte ändrats.

– Nästan alla jag känner är i den situationen, säger Hassan Khavari.

Själv måste han hitta ett jobb innan den 5 december, så nu är det bråttom.

– Jag jobbade som provanställd på KFC, men för några dagar sedan var det sista dagen. De sa att jag måste sluta och att många andra också måste sluta för att corona kommer igen. Jag sa ”du vet min situation”, men han sa ”nej, det går inte”. Det är bara arbetsledaren som kan ha fast jobb där. Min chef är också från Afghanistan och jag sa att du måste hjälpa mig, men han sa att tyvärr kan han inte.

Han har skickat omkring 500 ansökningar, men hittills bara fått nej eller svaret att de hör av sig.

– Jag sökte jobb när jag gick i gymnasiet också . Då frågade de mig om jag hade utbildning. Jag trodde att det skulle bli mycket lättare när jag gått ut gymnasiet. Men sen sa de bara ”ja, du måste ha erfarenhet också, och körkort.

"Jag vet ingenting om Afghanistan"

Att tänka på att bli skickad till Afghanistan, ett land som såväl forskare som MR-organisationer beskrivit som ett av de farligaste länderna i världen,  vill han inte göra.

– Jag vill inte tänka på det. Det är jättetufft! Jag kan inte studera, det finns alltid med i tankarna… Jag föddes i Iran. Jag vet ingenting om Afghanistan. Mina föräldrar är kvar i Iran.

Hassan har läst industriinriktning på gymnasiet och skulle kunna jobba som svetsare. Men inte heller där har han fått napp.

– Jag har frågat många svenskar och de säger ”det är jättebra, det behövs många svetsare i Sverige”. Jag har utbildningen, men var är jobben?

Att under fem års tid inte veta om han får stanna eller inte har haft sitt pris.

– Från början till nu har jag alltid känt stress. Det är jättesvårt, för jag har aldrig i mitt liv upplevt en sån typ av stress. Varje månad kommer det någon ny lag som säger att du får stanna eller nej, du måste hitta ett jobb… Det syns i mitt ansikte nu.

Amir Muhammadi är i en liknande situation. Han måste hitta ett jobb innan den 12 december, men även för honom är det svårt.

– Jag bodde med en svensk familj förut och när de kontaktade mig för ett tag sedan så sa de ”Hej, Amir, vad hände? Du har tappat mycket hår!” Det kommer från stress, det är mycket svårt…

Trots att han har läst vård och omsorgsprogrammet på gymnasiet och har arbetat extra på ett äldreboende i Kalix där han bor så är det svårt för honom att hitta jobb, trots att det idag är ett bristyrke i Sverige.

Måste jobba som vikarie först

– Min chef sa att jag kanske kan komma att bli anställd i framtiden, men inte inom sex månader. De måste följa reglerna, och då skulle jag behöva jobba 735 dagar, tror jag, innan jag får en fast tjänst. Det är nästan tre år!

Liksom Hassan har Amir har gjort många ansökningar.

– Jag har skickat 300 ansökningar över hela Sverige, men jag får inget svar eller så säger de nej. Och jag söker alla jobb: restaurang, personlig assistent, allt som jag kan.

Men det är inte bara coronapandemin som gör jobbsökandet svårt. Situationen på arbetsmarknaden var tuff för alla ungdomar redan tidigare.

– Jag känner många killar som är födda i Sverige och har familj här och känner mycket folk. Men de hittar inte heller jobb inom sex månader.

Hassan Khavari har också märkt av detta.

– Jag har en arbetskamrat som är svensk. Han sade att han hade letat i ett år för att få ett jobb på tre månader. Det är jättesvårt också för honom.

Hundratals eller tusentals riskerar utvisning

Kinna Skoglund är en av medgrundarna till organisationen Vi står inte ut. Hon har liksom många andra otröttligt stått på ungdomarnas sida sedan de började komma år 2015. Just nu är det mycket att göra, för det är många som hör av sig och ber om hjälp.

Exakt hur många som riskerar att utvisas på grund av att de inte uppfyller kraven i gymnasielagen finns det ingen säker siffra på. Migrationsverket för ingen sådan statistik. Men Kinna Skoglund har genom kampanjen REDO (ett samarbete med näringslivet för att få ut ungdomarna på arbetsmarknaden) gjort en kartläggning över hur situationen ser ut i 80 kommuner och vågar sig på en gissning.

– Jag tror det kan handla om cirka 1500 personer som tagit studenten i år och som behöver hitta ett jobb innan årsskiftet.

Hon räknar med att mellan 300 och 400 har fått jobb och att det därför finns 800-1000 ungdomar kvar som riskerar utvisning. Nästa år är det troligtvis omkring 3-4000 som tar studenten, men till dess kan de lättnader som regeringen presenterat ha hunnit träda i kraft.

"Har inte fått några lättnader trots coronan"

– Men de som har gått ut i år har inte fått några lättnader trots coronan. Alla kraven är kvar, säger Kinna Skoglund.

Hon menar att den presskonferens som hölls om lättnader på kraven i gymnasielagen inte kommunicerade tydligt att lagen behövde ändras innan de kunde träda i kraft.

– Men vissa saker skulle man kunna göra redan nu. Att sänka kravet till ett års anställning istället för två kan man göra nu, direkt. Man skulle också kunna införa en regel som tillåter att man studerar 50 procent samtidigt som man jobbar 50 procent. Det behöver inte heller någon lagändring.

Men politikerna borde ha löst situationen för längesedan, tycker hon.

– Att få vänta två, tre år på uppehållstillstånd, att utvisas när man blir 18 eller att bli åldersuppskriven. Det finns jättemånga som drabbats, och på det här sättet skapar vi ju ett parallellsamhälle. Dessutom är det många i Sverige som tappat tron på rättsväsendet och politiken. Vi är 2-300 000 som är engagerade i detta. Det är jättemånga. De vill ibland få det att låta som att vi är 2000 aktivister, men det är så många frivilliga: familjehem, lärare, läkare, jurister, socionomer, släkt, fotbollskompisar, klasskompisar och nu även arbetsgivare och kollegor.

"Ta tillvara på deras kompetens!"

Att som politiker tro att man då kan sopa det åt sidan går inte, säger hon.

– De är ju här! Att man efter att ha investerat i de här personernas utbildning sedan inte ser till att tillvarata deras kompetens i arbete är obegripligt. De har inte fått något stöd, inga lättnader trots coronan trots att alla andra grupper fått det. Det är nästan så att jag tänker att det är diskriminering.

Dessutom har de en kompetens som behövs i Sverige, menar hon.

– 36 procent är utbildade inom vård och omsorg. Vården skriker efter undersköterskor och de är färdigutbildade, många har jobbat extra under studierna, arbetsgivarna vill ha dem, men så kan de inte anställa för att de har anställningsstopp.

Vissa kommuner har gjort undantag i reglerna  för att hjälpa gruppen, såsom Halmstad och Stenungssund.

– Men handlar om enstaka fall och man tar inte tillvara på gruppen som helhet. Det här är personer som är utbildade i bristyrken: vårdyrken, snickare, svetsare… Vi kommer att ha brist eller har redan brist på dessa yrken idag och kommer kanske att behöva importera arbetskraft om fem år. Det är ju helt absurt.

Orolig för framtida självmordsvåg

Samtidigt får vi inte glömma de som aldrig fick en extra chans och föll utanför gymnasielagen. Många lever idag som papperslösa i Sverige eller har flytt vidare till andra europeiska länder som Tyskland och Frankrike, där chansen att få asyl om man kommer från Afghanistan är större.

– Men de som är kvar, om de inte lyckas hitta ett jobb så faller de ju ännu hårdare. Jag är oerhört orolig att vi kommer att få se en ny självmordsvåg framöver. Vi känner redan till 30-40 självmordsfall. Jag undrar om folk verkligen har förstått hur verkligheten ser ut. Jag vaknar varje morgon livrädd för att höra att folk inte lever längre. Samtidigt måste någon stå kvar, säger hon.

Hon berättar att nätverken som hjälper dessa grupper har förändrats en del sedan starten.

– Det är mer hands on nu, på lokal nivå för att rädda så många som möjligt.

Insamling av pengar till mat till de som är papperslösa, få företag att anställa, hjälpa de som flyr till ett annat land med kontakter när de kommer fram för att de inte ska behöva sova ute. Behoven är många. Och samtidigt är det tyst från politikernas håll.

– Jag tycker det verkar som ett spel som för tankarna till fascismen. Alla vet att det pågår, men man låter det pågå.

"När vi vill betala tillbaka, varför vill ni inte?"

Amirs och Hassans budskap till politikerna är enkelt.

– Jag vet att Sverige behöver arbetskraft, personer inom vård och omsorg. Vi har utbildning. Varför vill ni skicka oss tillbaka? Vi har gått tre eller två år i skolan, har tagit lån från CSN. Ni har betalat allt för oss och nu när vi vill betala tillbaka, varför vill ni inte? säger Amir.

Hassan undrar varför det är så svårt att hitta jobb i Sverige.

– Politikerna borde tänka på att göra det lättare att få jobb. Om de säger hitta jobb inom sex månader så säger jag: visa mig ett jobb och ok! Jag kommer!

Han har till och med föreslagit för arbetsgivare att få jobba gratis.

– Men de svarar att det inte går. De är rädda att det blir olagligt.

De fem år som de spenderat i Sverige är en stor del av deras liv. Och även om båda vill stanna så finns en stor besvikelse hos de båda. Tankar på att om de stannat i ett annat land längs vägen så hade kanske saker sett annorlunda ut.

Amir tänker dock inte prova att fly till ett nytt land om han får ett utvisningsbeslut. Han är trött på att kämpa varje dag.

– När jag kom till Sverige så såg jag en stor tavla på stationen: ”Välkommen till Sverige”. Men idag tänker jag: Nä…

Läs mer:

Åsa Romson: MP har inte lärt sig läxan från 2015