Det drar ihop sig?! De hårdaste samhällsrestriktioner vi någonsin upplevt slår till och Sveriges scener slocknar! De flesta har rent av ställt in innan den 24 november, men några få väljer att fortsätta in i det sista – och där är jag, längst fram på Teater Trixter, med ett programblad till Eugene Ionescos pjäs Stolarna (1952), pirrande av nonsens och nerver – slutet?!

Påflugna påståenden om passerad potential smattrar fram på scenen! En kanske hopkokad gumma juckar med en tom stol! En osynlig kejsare väntar på tom stol och världens viktigaste budskap! Inget skiljetecken passar bättre för uppvarvning än utropstecknet – därför ska varje mening i denna experimentella recension sluta med minst ett utropstecken!

Ionescos absurdistiska fars kretsar kring ett gammalt par som lever på en isolerad ö, där frun (Annika Nordin) ständigt påminner mannen (Ingvar Örner) om allt han kan bli; hon är säker på att den döende mannen måste bli mer än en vaktmästare – att han har ett Budskap som hela världen bör höra!

De fyller skyndsamt hela kyffet med stolar och försäkringar om att alla ska få plats (– de är så innerliga i sina åthutningar till de osynliga besökarna om att de måste ha tålamod att jag tvivlar på om allt utspelar sig i deras fantasi! Kanske fylls kyffet av kejserliga gäster på jakt efter sittplats, kanske är det en sorts magisk realism där en osynlig värld samlas i de döendes sits för att höra den potentiellt oändligt kompetente vaktmästarens Budskap! Alla har ju något viktigt att komma med)!

Den världsomspännande publiken synes endast finnas i parets önsketänkande – men särskilt gumman ter sig som en produkt av gubbens fantasier!

Hon, hans trogna maka sedan 75 år, har ju mage att nagga honom om hans
oerhörda begåvning, hans originalitet, alla toppositioner (”chefsbefäl! Chefsmarschall! Chefstrombonist! Chefsviolinist!”) han hade kunnat inta om han bara hade bejakat sin potential – vilken upplivande helvete att
leva av skuggan av vad man hade kunnat bli,

Förlänga sina sista dagar med ekot av någon annans tröstlösa dröm om ens genombrott, maskäten av möjligheter, ihålig! Andlös! Pressad – perforerad av påminnelser om att man försummat chansen att förevigas bli något minnesvärt, älskvärt, varaktigt, värt! (Man blir väl vitalare av förväntningar?!)

Alla vill väl ha någon som tror på ens potential, påminner en om allt man kan bli, bryr sig tillräckligt för att aldrig sluta pusha en att göra sitt yttersta för att förverkliga minsta tillstymmelse till talang! Alla vill väl trösta sig med att den största tanken man har är så stor att den inte får plats och kommer träffa även den bästa talare till tafflig tystnad?!

Tänk! Bekvämligheten i att hundra år kan gå, varpå någon står där lika ivrigt avigt envis som alltid och bönfaller – beordrar – dig att sikta högre! Någon som aldrig tummar på insikten om att du kan vad som än händer, oavsett hur många decennier av fiaskon som passerar, att genombrottet bara är en fråga om när, inte om, att döden bara innebär en lång paus i din hejdlösa potential! Vad är evig, villkorslös kärlek om inte evig, villkorslös, krävande (kvävande) tro på dig! Den troende som raskt fortsätter ställa ut stol efter stol åt alla som hon tror måste (älska att) lyssna på dig! Jag börjar tvivla på om denna sorts kärlek är …!

(”Det vi törstar efter allra mest som människor är inte kärlek, det är förståelse! Om jag ser en glimt av att en annan förstår mig, då väcks starka känslor i mig, evig lojalitet” påstår en närstående, jag undrar om Ionesco skulle hålla med!)

50 nyanser av tomhet! Stolar! Jag tänker på fysisk/social distans, #alonetogether, på att vara här och där – det där med smartphones och halvhjärtad, rentav låtsad entusiasm! Tomhet; att hundra stolar är upptagna med att skandera ”bravo, genialt, älskvärt”, men att ingen investerar sitt sinne i att vara där – att det älskvärda spektaklet tillåts passera utan att en enda stol bär det kvar inom sig!!

Att du är där och dör med varje sekund, enbart här och nu du dur dör uppgår i uppmärksamhet utan eftertanke! Lustfylld, kravlös, tyngdlös – minnesfrihet! Det absurda i att den kausala kedjan av ens känslor börjar och slutar där, att ens största tanke aldrig kommer att snudda fram en tankebana hos en annan! Underbart är kort?!

(Visst är det den gränslösa omtanken som får oss att sträcka oss efter andra också! När vi bryr oss så mycket om något/någon att vi brister ut i avslöjanden, diskussioner, skratt, rådfrågningar!)

Likvisst, nog har de flesta varit – känt sig som – en tom stol?!

Den som nickar, hummar komplimanger på autopilot, ger ogenomtänkt, tom respons!

Den som låtsas lyssna, häpna, vänta!

Den som säger nåt snällt … med en panikartad känsla av att inte veta vad man menar, om man menar det eller ej …!

Ett svart hål vars spändhet smittar, en soptunna för den som dumpar sitt innersta i oss!

Varit en avgrund mellan ord och känsla, överbryggt med ett språng ut i det okända, där man till exempel säger tunga ord såsom ”jag älskar dig” utan att vara i kontakt med själva känslan, men hoppas (finna det överväldigande rimligt) att den dyker upp!

Ju mer någon har att säga, ju svårare kan det bli att skylta med att man inte hänger med – ångesten av att inte kunna ta in vad den andre säger får en att kompensera med mer entusiasm, som driver den andre att fortsätta tala, ivrigare än någonsin, rakt ut i intet!

Folk tvingas ställa fram stolar åt vår frånvarande närvaro – oavsett hur tunga vi är förblir vi osynliga! (Medan andra är så öppna, gränslösa, följsamma, konturlösa, att de blir genomskinliga – osynliga!) Låt oss diskutera den tomma stolens perspektiv! (Allt är relativt! Jämfört med de stora förväntningarna står stolarna tomma, vem ser flyktigt hänförda blickar?! Försumbar, futtig, feg förundran = tom stol!)

Sitt och brinn!

Tillbaka till scenen: när den gamle ställt sig på sin stol och alla påvar, påfåglar, paviljonger, vetenskapsmän, fastighetsägare och självaste kejsaren samlats för att höra hans budskap, fokuserar han på sin tacksamhet gentemot sin fru – och nämner särskilt hennes kaningryta! Snacka om sensmoraliserande; att det är de små nöjena och de människor som stått dig närmast vars existens är värda att vråla ut över hela världen innan du dör! Absurt gulligt?! Allt ljus på makan som är så omutlig i sin tro på hans potential att jag inte kan motstå misstanken att han bara fantiserar fram henne!

Ändå: fortfarande måste vi vänta på den store Talaren som ska frambringa budskapet ordentligt åt den döende! Han själv tycks bara kunna antyda vad han menar; egna ord räcker ej åt egen(artad) tanke?!

Först när allt är dödstyst infinner sig Talaren! Han struttar in som en nybliven gud, sävligt spännande sina silvriga vader och vickande på sin plym, retsamt stum i sin tidlösa stolthet, utan att ens namnges i programbladet! Han drar efter andan – publiken drar efter andan – nu ska han förmedla det stora budskapet, med den försnillande elegans som bara en efterlängtad talare kan uppbåda! Men – katastrof; Talaren är talträngd! Krystar med läpparna, rodnar, tungan sväller, rasslar – gnn, rrr, gggggnnn! Budskapet är för stort för att yttras!

Ionescos pjäs brukar kallas för ett absurdistiskt, tragiskt mästerverk, där karaktärerna är så verklighetsfrånvända att de är berövade allt mänskligt, all kausalitet, men! Trots den frenetiska ackumulationen av försent påkommen ambition, den passionerade likgiltigheten inför slut och tomma stolar är det kompromisslöst relaterbart, mänskligt! Kanske har det med corona att göra – isoleringen gör oss verklighetsfrånvända (fria radikaler), tiden upphackad, Vera Berzaks regi så mänsklig att den modstulne maken söker tröst i sin makas knä och blir vaggad likt ett barn med existentiell prestationsångest!

Det måtte vara en tröst att dö i förvissning om att ens betydelse är så stor att den aldrig kan bevisas – men att någon likväl insisterar på att den existerar! Det drar ihop sig (till en paradox, till dystopi, död, dramatik… och en vardag då utropstecken utrotas men krävs mer än någonsin för att få oss att släppa vanan av undantagstillstånd och minnas att stolarna brukar vara upptagna av synliga tokar istället för avstängda videofeeds, inse att vi kan protestera mot resignationen genom att fortsätta mässa ”i dessa coronatider” oavsett hur uttjatat det är, som påminnelse om att aldrig ge upp vår uppfattning om att det är onormalt nog att poängteras, om och om igen! Snälla, anpassa er för all del, men acceptera aldrig tomma stolar som det nya normala – trots Löfvens påstående om att detta ska bli vår nya norm – om så hela världen skulle Zoom-sitta på dem)?!

———–––

Stolarna

• spelades på Teater Trixter i Göteborg 3-22 november, resterande föreställningar 2020 är inställda.

• Av: Eugene Ionesco

• Regi: Vera Berzak

• På scen: Ingvar Örner, Annika Nordin

• Koreografi: Freï von Fräähsen

• Scenografi och kostym: Ger Olde Moonikhof.