Enligt Parisavtalet ska ökningen av jordens medeltemperatur hållas klart under två grader celsius. Avtalet innebär också att ansträngningar ska göras för att hålla uppvärmningen under 1,5 grader. Målen i Parisavtalet betydde stora framsteg för de internationella klimatförhandlingarna. Därtill utgör avtalet ett ramverk eller golv för vidare förhandlingar och för än mer ambitiösa mål.
Sverige har mycket ambitiösa klimatmål, sannolikt världens mest ambitiösa. Enligt det övergripande målet i det blocköverskridande klimatpolitiska ramverket ska Sverige senast år 2045 inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. Sverige har också rönt uppmärksamhet internationellt för att ha frikopplat ekonomisk tillväxt från ökade utsläpp av växthusgaser. Med frikoppling menas att Sveriges ekonomi, mätt i BNP, ökat samtidigt som Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser minskat. Just detta, ekonomisk tillväxt utan ökad klimatpåverkan, har fått regeringsföreträdare, däribland finansminister Magdalena Andersson och biståndsminister Isabella Lövin, att lyfta fram Sverige som positivt exempel och föregångsland i internationella sammanhang. Därutöver har statsminister Stefan Löfven i den senaste regeringsförklaringen annonserat att “Sverige ska transformeras till världens första fossilfria välfärdsland.”
I sammanhanget är det mindre bra att Sveriges långsiktiga trend av utsläppsminskningar inte på långa vägar räcker till för att nå de egna klimatmålen. Om Sverige ska nå målet om noll nettoutsläpp av växthusgaser år 2045 behöver vi minska utsläppen med ungefär sex procent per år. Sveriges utsläppsminskningar är inte i närheten av den siffran. Enligt SCB:s senaste kvartalsredovisning ökar de produktionsbaserade utsläppen från svensk ekonomi med 1,8 procent. Även om SCB:s siffror inte rakt av är jämförbara med Sveriges mål om utsläppsreduktion är siffran oroande och långt ifrån de sex procent i årliga utsläppsminskningar som behövs för att nå våra egna klimatmål.
Som vanligt finns ett större perspektiv att ta hänsyn till. Enligt en FN-rapport från i fjol är världen långt ifrån att nå utsläppsmålen i Parisavtalet. Enligt flera klimatforskare, däribland Kevin Andersson vid Uppsala universitet, bör Sverige, och andra länder med goda förutsättningar, gå före i klimatarbetet. Anderson menar att Sverige så snart som möjligt måste börja minska sina utsläpp med minst tio procent om året för att nå nollutsläpp senast 2045. Bara så lämnas utrymme för fortsatt utveckling i låginkomstländer och bara så har vi en chans att undvika de värsta klimatförändringarna.
Under senare tid har debatten om svenskars konsumtions- och livsstilsbaserade utsläpp varit intensiv. Ett exempel är debatten om kopplingen mellan vår kosthållning, det vill säga köttkonsumtion och klimatpåverkan. Ett annat exempel är debatten om svenskarnas flygande och flygets klimatpåverkan. Att individer, på frivillig grund, väljer att lägga om sin kosthållning eller väljer att flyga mindre för att minska sin klimatpåverkan är beundransvärt. Däremot kan klimatarbetet inte, i första hand, läggas på individnivå. Politiken, inklusive politisk vision och mod, är nödvändig för en genomgripande klimatomställning.
