Under 2015 kom drygt 1,3 miljoner människor som sökte asyl i Europa. Media visade bilder av hur människor i stora grupper vandrade in i Europa via Turkiet, Grekland och Balkan. Även via medelhavet kom en mängd flyktingar. Världen chockades av bilden på 3-åriga Alan Kurdi som hittades livlös på en strand i Turkiet. Stefan Löfven pratade om att Europa inte skulle bygga murar. I Tyskland liksom i Sverige möttes flyktingar på tågstationerna med välkomnande skyltar, mat och presenter. Runtom i Europa startades nätverk, facebookgrupper och organisationer av människor som ville hjälpa till med husrum, varma kläder eller en hjälpande hand.

Medmänsklighet blev murar och taggtråd

Men sedan hände något. Vi vande oss vid nyheter om båtarna som kom över medelhavet och där några kapsejsade. Många började tycka att det kom för många flyktingar och länder började stänga sina gränser. Ungern gick allra längst och byggde ett staket med taggtråd längs gränsen mot Serbien och Kroatien redan under hösten 2015. Även asylreglerna skärptes och särskilda transitzoner för asylsökande inrättades, vilka blivit hårt kritiserade från många håll. I maj i år kom Europadomstolen fram till att lägren är olagliga och Ungern meddelade efter det att lägren skulle tömmas och de asylsökande flyttas till mottagningscenter inne i landet.

Men Viktor Orbáns hårda flyktingpolitik har gett honom och hans parti Fidesz popularitet, och liknande tendenser kan man se runtom i övriga Europa, där högernationalistiska partier vuxit sig starkare på senare år.

Italien kände sig överrumplade – nationalismen växte

I exempelvis Italien växte en utbredd känsla av att inte få tillräckligt med hjälp från EU med att hantera de många flyktingar som kom via medelhavet. Nationalistiska partier som Lega och Fratelli d’Italia, Italiens bröder, rönte alltfler framgångar i valen och Legas partiledare Matteo Salvini, som också var inrikesminister mellan juni 2018 och september 2019 gjorde det olagligt för räddningsbåtar att gå i land i italienska hamnar. Han chockhöjde också bötesbeloppen för fartyg som ändå tar sig in på italienska farvatten från 50 000 euro till 1 miljon euro. Bland annat fick räddningsskeppet Open Arms med 121 migranter ombord till sist gå i land på Lampedusa efter 19 dagar, då situationen ombord blivit ohållbar. Spanska försvarsministern Margarita Robles kallade det för en humanitär nödsituation och Spanien gjorde sig redo att skicka ett militärfartyg till undsättning.

Även fartyget Ocean Viking fick vänta två veckor till havs innan de fick gå i land på Malta – efter att bland annat Irland, Portugal och Frankrike lovat att ta hand om flyktingarna.

Tysk kapten trotsar förbud – högljudd debatt

Tyska kaptenen Carola Rackete blev känd när hon i juni förra året trotsade Italiens förbud mot att gå i hamn och styrde fartyget Sea watch 3 mot hamnen i Lampedusa. Ombord fanns 4o flyktingar som väntat i över två veckor för att gå i land och Rackete har berättat att hon tog beslutet  på grund av desperationen som började sprida sig ombord. Väl i land greps hon och åtalades för att olagligt ha fört migranter i land till Italien. Hennes agerande gjorde att hon blev både hyllad och fördömd i den offentliga debatten. Tidigare i år meddelade Italiens högsta domstol att det hon gjort inte var brottsligt och att hon aldrig borde ha gripits för sin handling.

Även i länder som tagit emot många flyktingar, såsom Tyskland, har debatten kring invandring varit högljudd. Angela Merkels ord wir schaffen das – vi klarar det, uttalade hon för första gången i augusti 2015 efter nyheten om att 71 flyktingar kvävts till döds i en lastbil från Ungern på väg mot Wien. Precis som i Sverige möttes de nyanlända i Tyskland till en början med öppna armar, och delar av samhället har fortsatt att vara välkomnande, medan andra protesterade.

EU utvecklade pakter med tredje land för att stoppa flyktingar

Europa försökte att få till en gemensam flyktingpolitik, men har fortfarande inte lyckats enas. Det Europa lyckats med är däremot att stoppa upp delar av inflödet av migranter. I mars 2016 slöt man ett avtal med Turkiet, som gick ut på att EU i två omgångar ska betala sex miljarder euro till Turkiet till olika flyktingprojekt i landet samtidigt som Turkiet å sin sida ska hålla flyktingarna kvar i Turkiet. Avtalet sade också att alla som ändå kommer olagligt till de grekiska öarna från Turkiet – den vanligaste rutten vid tillfället – skulle skickas tillbaka till Turkiet om de inte lyckats söka asyl i Grekland. Men resultatet blev inte som man tänkt sig, då de flesta sökte  asyl direkt vid ankomsten. Det resulterade i ett slags limbo, med flyktingar som inte kunde skickas tillbaka, men som inte heller kunde skickas vidare till fastlandet. Flyktinglägren växte och fick bli värd för långt fler personer än vad de var avsedda för från början.

Flyktingläger blev kvar år efter år

Ett av dessa läger var Morialägret på Lesbos, som år efter år sedan det byggdes 2015 kritiserades för undermåliga levnadsvillkor och trångboddhet. En rad frivilligorganisationer krävde att lägret skulle stängas och att EU skulle få till en bättre, mer human migrationspolitik. Men i september i år bröt istället en brand ut, som förstörde lägret och gjorde närmare 13 000 flyktingar helt hemlösa. En del av dem har fått komma till fastlandet eller åkt vidare till olika EU-länder som sagt att de kan ta emot flyktingar, men drygt 7000 personer är kvar i det nya, tillfälliga lägret som hastigt byggdes upp  inte långt därifrån. Ett nytt Moria, eller ”värre än Moria”, har det beskrivits som.

Avtal med Libyen får kritik

EU gjorde även avtal med andra afrikanska länder under 2016 såsom Niger, Etiopien, Nigeria, Senegal och Mali, för att hindra flyktingsmugglare, öppna legala vägar till EU och skicka tillbaka migranter som inte har rätt till asyl i EU.

År 2017 slöt man också ett avtal med Libyen för att hindra inflödet av migranter via medelhavsrutten Libyen – Italien. Det innebar att EU betalade miljardbelopp för att höja den libyska kustbevakningens kapacitet att kontrollera gränsen. Även Italien gjorde egna avtal med aktörer i landet. Men en rad människorättsorganisationer har kritiserat avtalen och menar att Libyen inte är ett säkert land att återsända flyktingar till. De flyktingar som skickas tillbaka till Libyen hamnar i flyktingförvar varifrån många vittnat om tortyr, övergrepp och utnyttjande under slavliknande förhållanden.

”Denna skamliga strategi är inte utformad för att stoppa de ökande dödstalen i centrala Medelhavet utan snarare för att hålla flyktingar och migranter från italienska stränder”, skrev Amnesty international i en kommentar från 2017 angående Italiens ambition att skicka militärfartyg för att bistå den libyska kustbekaningen.

EU synkar sina asylregler

I september i år lyfte till sist EU-kommissionen upp sitt nya förslag till en migrationspakt. Målet är att få till en EU-gemensam migrationspolitik, men då vissa länder står långt ifrån varandra när det gäller hur man vill tackla problemen, så blev det en pakt som kritiserats från många håll.

Huvudspåren är att skapa en asylprocess vid EU:s yttre gräns, med ett snabbspår för de som kommer från länder som ofta inte har rätt till asyl. Man ska även prioritera avtal med så kallade tredje länder, något som redan kritiserats för att vara ett sätt att ”outsourca” sin migrationspolitik. Dessutom presenterade förslaget en idé om en obligatorisk solidaritetsmekanism, där alla länder ska hjälpa till, om än på olika sätt. Förutom flyktingmottagande kan det handla om att bygga mottagandekapacitet, att finansiera återvändningen eller att hjälpa till i relation till tredje land.

Ännu har förslaget inte antagits, och med kritik från flera håll kommer det inte bli lätt att få till ett gemensamt beslut trots att fem år passerat. Amnesty International kommenterar förslaget i en skriftlig kommentar som en tjuvstart i stället för en nystart.

”Den här pakten har framställts som en nystart, men den är i själva verket utformad för att höja murar och förstärka stängsel. Snarare än att föreslå ett nytt förhållningssätt för att sätta människor i säkerhet, framstår det här som ett försök att ompaketera ett sedan länge vacklande system, vilket riskerar att få allvarliga konsekvenser”, säger Eva Geddie, policychef på Amnesty Internationals europakontor.