Det är inte särskilt vanligt att bo tillsammans med andra i Japan. Yngre människor bor oftast kvar hos sina föräldrar eller ensamma i ettor, där de lätt blir isolerade. Men sedan 2000-talet har det blivit mer populärt.

– Människor flyttar ihop av ekonomiska skäl eller för att de tycker det är roligare att bo tillsammans, säger hon.

I sin forskning tittar Naoko Inami på kollektivhus från ett sociologiskt, familje- samhälls- och genusperspektiv. Hon studerar också svensk bostadspolitik och andra delar av välfärdspolitiken som gör det möjligt att bygga kollektivhus i Sverige.

De japanska kollektivhusen är inspirerade av den svenska modellen och presenterades av professorn Ikuko Koyabe som kom till Sverige på 80-talet för att studera kollektivhuset Färdknäppen på Södermalm. Men allmänkunskapen om kollektivhus är fortfarande låg, enligt Naoko. Vissa är misstänksamma mot boendeformen och tror att den är ideologiskt eller religiöst grundad.

– Många tror att det är obekvämt och besvärligt att bo med andra. Dessutom jobbar folk så mycket att de inte har energi eller tid. När de kommer hem från jobbet vill de inte vara sociala, säger hon.

De som ser fördelarna med kollektivhus är framför allt unga ensamstående kvinnor som kan hjälpa varandra med barn och matlagning. Men även för kvinnor som inte är ensamstående och vill hålla sig kvar på arbetsmarknaden efter att de fått barn. Med en begränsad föräldraledighet på 14 veckor till 60 procent av lönen, och stor brist på förskolor, är det vanligaste att kvinnor slutar jobba när de får barn.

– Vi ligger fortfarande långt efter när det gäller jämställdhet. I Japan är kärnfamiljen grunden och det mesta i samhället är organiserat utifrån att kvinnan stannar hemma och mannen arbetar. Fler kollektivhus skulle vara ett bra sätt att få ut kvinnor i arbetslivet, säger Naoko.

Naoko har besökt flera kollektivhus i Sverige. Allra mest har hon varit på kollektivboendet Blenda i Uppsala, där hon hyrde ett rum under tre veckor. Hon har intervjuat tio personer som bor där och har deltagit regelbundet vid gemensamma middagar. På Blenda äter de tillsammans alla veckodagar och det finns flera småbarnsfamiljer.

– I början var det omöjligt att hålla reda på vilka barn som hörde till vilka föräldrar, säger hon och skrattar.

Det är flera saker som fascinerar Naoko med svenska kollektivhus. Dels att olika familjekonstellationer kan bo tillsammans: ensamstående, småbarnsfamiljer, internationella familjer och pensionärer. Dels hur livet blir billigare och lättare att organisera när man delar på saker och inte behöver köpa allt. På Blenda finns till exempel lekrum och många skänker eller byter kläder med varandra.

Hon är också förundrad över hur folk hinner komma hem klockan fyra på veckodagar för att laga mat som ska vara klar vid sex.

– I Japan kan ingen komma hem så tidigt från jobbet. Många, särskilt män, kommer hem niotio på kvällen och i värsta fall tolv. Även husmötena finner hon intressanta; att människor kan skapa en ny livsstil grundad på diskussioner och möten.

– Folk diskuterar öppet och kommer fram till saker tillsammans. Är det konsensus kring en fråga kan man ändra på reglerna. I Japan är människor mer konflikträdda och vågar inte säga vad de tycker. Men vi håller på att lära oss, säger hon.

Det finns fem kollektivhus i Japan i dag, varav fyra ligger i Tokyo. De är privatägda och ungefär 70 procent av dem som bor där är kvinnor.

Den allra första ansatsen till kollektivhus gjordes 1995, när Japan drabbades av en av landets värsta jordbävningar någonsin. Det var i Kobe, över 6000 människor omkom, cirka 30 000 skadades och 60 återfanns aldrig. Omkring 300 000 människor stod hemlösa. Staten var tvungen att göra något och byggde hus där människor kunde bo tillsammans.

Men försöket blev delvis misslyckat, enligt Naoko.

– Kollektivhus är baserat på tanken att de som bor där måste arbeta själva. Det blev en utmaning för de äldre som bodde i husen. Men de hade i allafall någonstans att bo och dog inte ensamma längre.

I en lång artikel i New York Times nyligen uppmärksammades hur en hel generation av äldre dör i ensamhet i Japan. Den extrema isoleringen av äldre utan anhöriga i Japan är så vanlig att städbranschen specialiserat sig på att städa ur lägenheter där förruttnande kvarlevor hittats. Så mycket som 4 000 personer dör i ensamhet i landet – varje vecka.

Naoko tror att fler kollektivhus skulle vara ett sätt att få bukt även med detta problem. I ett kollektivhus är det lättare att lära känna sina grannar. Samhället, tror hon, skulle bli mer öppet av att ha fler alternativa livsstilar för olika generationer som skiljer sig från det vanligaste: att bo i en kärnfamilj, ensam eller i ett servicehem för äldre.

Naoko tror till och med att kollektivhus kan ha intressanta och viktiga konsekvenser för globaliseringen. Med så många konflikter som pågår i världen står kollektivhuset för samexistens som kan göra skillnad, menar hon.

– I kollektivhus samlas människor med olika värderingar och livsstilar där de tillsammans måste organisera och hantera gemensamma ytor och diskussioner. De måste respektera varandra och försöka hitta lösningar på de problem som uppstår på ett demokratiskt sätt.

Naoko anser att Japan har mycket att lära av svensk bostadspolitik. I Sverige bygger de kommunala bostadsbolagen kollektivhus, som är ett alternativ på bostadsmarknaden. I Japan byggs fortfarande det mesta privat. Här, till skillnad från i Japan, finns också bostadsbidrag.

Själv bor Naoko i en vanlig lägenhet i Japans näst största stad, Osaka. Hon ler vid frågan om hon själv skulle vilja bo i ett kollektivhus.

– Generellt tror jag folk som bor i kollektivhus är lyckligare.

Men på Blenda (kollektivhuset i Uppsala) var det en utmaning för mig att laga mat till så många i storkök. Jag vet inte om jag skulle klara det.