DEBATT Sexköpslagen har funnits i nästan 20 år. Från att vid införandet ha varit oönskad av både män och kvinnor har den i dag stort stöd. Svenska feminister ser lagen som en succé för kvinnors rättigheter och våra politiker berättar stolt om lagens spridning utomlands. En sann solskenshistoria.
Lagen ses som den bästa feministiska lösningen på ”samhällsproblemet” prostitution. De som säljer sex straffas inte, enbart köparna. Tanken är att män ska sluta köpa och kvinnor därmed slippa sälja sex. Lagen sägs på så sätt utrota prostitutionen i Sverige samtidigt som den hjälper sexarbetande kvinnor.
Det många inte förstår är att det finns en motsättning mellan att till varje pris försöka utrota prostitution som företeelse och att faktiskt hjälpa människor som säljer sex. Sedan lagens införande har mycket gjorts för att åstadkomma det första målet men beklämmande lite för att uppnå det andra. Tvärtom har många inblandade, till exempel inflytelserika feminister och justitiekansler Anna Skarhed som ledde utvärderingen av sexköpslagen, uttryckt att det är positivt att lagen gjort det svårare och farligare att sälja sex för då kanske vi slutar.
Vi sexarbetare i Sverige håller inte med. Svensk skrytpolitik ska inte gå före vårt välbefinnande. Det är inte positivt att vi tvingas gå under jord för att svenska feminister ska tro att de lever i ett prostitutionsfritt samhälle. Vi ifrågasätter påståendet att sexköpslagen har positiv effekt på våra liv. Sexarbetare i Sverige har tvärtom rapporterat en mängd negativa effekter av sexköpslagen, bland annat:
Att inte våga gå till polisen trots att man blivit utsatt för brott. Att få höra av advokat att det inte räknas som våldtäkt om man fått betalt. Att få sina barn omhändertagna av staten utan utredning för att man säljer sex. Att bli deporterad med en stämpel i passet för att man inte ”försörjt sig på ett hederligt sätt” i Sverige. Att bli illa behandlad av kunder som vet att man inte vågar kontakta myndigheter. Att få sin dörr inslagen av polisen så att grannarna får reda på att man säljer sex, vilket också leder till vräkning. Att inte våga berätta för närstående att man säljer sex. Att kunder ljuger om sin identitet för att de är rädda för polisen. Att inte kunna få hjälp med säkerhet eller få skjuts till jobbet eftersom personen som hjälper kan hamna i fängelse. Att inte kunna få adekvat och icke-dömande sjuk- och mentalvård. Att som sexarbetande man eller icke-binär falla mellan stolarna eftersom sexarbete ses som mäns våld mot kvinnor. Att få sin betalning konfiskerad av polis vid gripande av kunder. Att sexarbetare på massagesalong är särskilt utsatta pga rädslan för polistillslag.
Vi ser det som ytterst allvarligt att minsta försök till ifrågasättande av sexköpslagen möts med tystnad, hån eller härskartekniker. När miljöpartiets Daniel Tukia nyligen berättade att han stödde sexarbetares kamp tvingades han genast lämna sin post. När organiserade sexarbetare i Sverige påtalar de övergrepp som sker mot våra kollegor i statens namn tystas vi ner med argumentet att vi är hallickar och sexköpare (våra medlemmar är 100 procent sexarbetare).
Vi säger inte att sexköpslagen ska ersättas med Tyskland eller Nederländernas lagstiftning. Det vi säger är att nuvarande system är farligt för sexarbetare och att det måste förändras. Vi förstår att det tar emot att erkänna lagen som ett misslyckande men vi måste kunna prata om sexköpslagen och vem den är till för.
Fotnot: Syre publicerar normalt sett inte debattartiklar under pseudonym, i detta fall har vi dock valt att göra ett undantag på grund av den risk som författarna utsätter sig för om de går ut med sina riktiga namn.
