Så var det dags för den period som många med anställning ser fram emot hela året: sommarsemestern. En tydlig trend i svenskarnas semestervanor är att resandet, och inte minst resandet utomlands med flyg, ökar. 2012 skrev Svenska Dagbladet att ”allt fler svenskar reser utomlands”, 2014 konstaterade Aftonbladet att ”svenskarna reser mer än någonsin”, och 2016 visade en Sifo-undersökning att svenskars resande återigen nått rekordnivåer. Samtidigt som klimat- och miljöförändringar utgör enorma hot mot människors lycka och livskvalitet ägnar sig alltså många åt en typ av lyckosökande som bidrar till klimat- och miljöförändringar. Hur har vi hamnat här?

Det är lätt att skylla på att folk är dumma och borde veta bättre. Men att på det viset lägga skulden på individer missar dels att det finns starka ekonomiska intressen som uppmuntrar människor till ohållbara beteenden, och dels att det finns anledningar till att människor upplever ett behov av att fly vardagen. Det senare hänger ihop med hur vårt ekonomiska system delar upp tillvaron i arbete och fritid, produktivitet och passivitet – där det första är norm och det senare undantag.

Behovet att fly vardagen fyra till sju veckor per år skulle inte uppstå om vi till vardags var fria att vila när kroppen och sinnet säger till oss att de behöver det. Behovet att åka utomlands för att solsäkra semestern skulle inte uppstå om vi var fria att gå ut några timmar mitt på dagen alla soliga dagar året om. Behovet av lagstadgad frihet från plikt under semestern uppstår i relation till en lagstadgad ofrihet genom plikten att arbeta åt någon annan. För att bryta den onda cirkeln av lyckosökande miljöförstöring under människors fritid behöver vi skärskåda det ekonomiska systemet och hitta sätt att förändra det.

Ett sätt att skärskåda systemet är genom arbetskritik. Redan 1808 skrev den originella utopiska tänkaren Charles Fourier i ”Arbetsfördelningen i det nya samhället” om spontant arbete i protest mot det monotona arbetet i den framväxande industriella produktionen. Han menade att fritt arbete antog ”en karaktär av rekreation” och att det bara var möjligt om arbetspassen var korta – max två timmar – ”eftersom det arbete som sträcker sig över en alltför lång tid blir glädjelöst”. Andra källor till arbetskritisk inspiration är ”Rätten till lättja” (1880) av socialisten Paul Lafargue och ”Till lättjans lov” av filosofen Bertrand Russel (1932), som båda beskriver lättja som en protestaktion.

Lättja och fritt arbete har å andra sidan beskrivits av centralmakter som något av det farligaste som finns. Ett exempel på detta som miljötänkaren David Jonstad skriver om i Jordad (2016) är hur först kronan och sedan staten använde ett moraliskt fördömande av bönders ovilja att arbeta mer än de behövde för att tvinga bönder till hårdare arbete och till slut till att acceptera jordreformer som gynnade såväl centralmaktens skattekistor som industriherrar som fick mer billig arbetskraft. Tragiskt nog kom en liknande rädsla för lättja till uttryck i ”arbetarpartiet” Socialdemokraternas kampanj från 2013 där Stefan Löfvén ringde och väckte ungdomar på morgonen för att visa att S version av Moderaternas arbetslinje skulle ge människor ”en lite jobbigare morgon, men ett bättre liv”.

För att hitta sätt att förändra detta synsätt och system kan vi inspireras av Fourier och föreställa oss ett samhälle som genomgående kännetecknas av autonomi. Här blir basinkomst en grundläggande ekonomisk förändring som flyttar makten över arbetet från centrala aktörer till folk i allmänhet. Detta skulle vara ett första steg mot ett system där utgångspunkten är att vi bara utför det arbete som verkligen behövs och fördelar det arbetet på ett sätt som gör livet så trevligt och hållbart som möjligt. På så vis minskar vi också radikalt behovet att fly vardagen genom miljöförstörande semesterresor.