Signalpolitik verkar vara det som gäller nuförtiden, oavsett om vi pratar droger, gängkriminalitet, smittspridning eller något helt annat. Vi ska fortsätta med Europas dödligaste narkotikapolitik för att inte signalera att droger är okej. Vi ska ha hårdare straff och övervakning för att skicka tydliga signaler att det inte är okej med gängskjutningar. Att det råder i det närmaste konsensus runt att det inte är okej eller att forskningen visar att hårdare straff inte är vägen till att få ner kriminalitet spelar liksom ingen roll. Signalerna är viktigare än resultatet.

Också i måndags, då Löfven förklarade beslutet att begränsa allmänna sammankomster till åtta personer med att ”det är en mycket tydlig och skarp signal till det svenska samhället vad som gäller framöver”. Med den signalen vill han att vi ska sluta gå på bibliotek och gym och hemmafester. Även om just bibliotek inte verkar vara stället där smittan har spridits är det säkert goda råd överlag. Vi behöver hålla avstånd och få ned smittan. Men är det rimligt att ytterligare inskränka vår grundläggande mötes- och demonstrationsfrihet för att sända en signal?

Det hade förstås gått att förstå om demonstrationer, manifestationer och andra opinionsyttringar utomhus hade legat bakom smittspridningen. Men vilka allmänna sammankomster som har skett sedan pandemin bröt ut är det som de vill komma åt och få stopp på? Det har ju knappt hållits några under perioden då 50-gränsen har gällt, så vilket konkret problem löser ytterligare inskränkningar? Hur mycket smitta har ens spridits utomhus?

Ska man tro den statistik som tagits fram utifrån smittspridning ligger problemet överhuvudtaget inte när folk är ute. Inte ens BLM-demonstrationerna i somras, som hade betydligt mer än 50 deltagare och därmed inte ens var tillåtna med rådande lagstiftning, ledde till ökad smittspridning. Enda anledningen till att demonstrationsfriheten inskränks ytterligare verkar vara att det är enklaste sättet att skicka tydliga signaler om att det är allvar nu. En inskränkning som är så extrem att den för mindre än ett år sedan var otänkbar i alla länder som inte är stenhårda diktaturer används alltså nu för att skicka signaler.

Det är inte bara absurt, slött och nonchalant, det är ett grundläggande och långsiktigt hot mot demokratin. Ett hot som bara blir större ju längre det tillåts vara ”det nya normala” Under våren tryckte regeringen igenom lagar på någon vecka, det var inte lyckat. Lagstiftning behöver få ta tid. Men regeringen har nu haft över åtta månader på sig att ta fram ett förslag på pandemilag som ger möjlighet till åtgärder på områden där smittspridningen sker istället för att ägna sig åt signalpolitik. Nu gömmer de sig istället återigen bakom att de inte har laglig rätt att stoppa trängseln i till exempel köpladorna.

Vi vet att denna typ av pandemier ofta har sitt ursprung i att djur trängs ihop i trånga burar på marknader och andra platser. Vi vet också att smittan inte bara finns på minkfarmer i Danmark utan även i Sverige. I Danmark har muterade varianter av coronaviruset upptäckts på minkfarmerna och även 200 anställda på dom har smittats. Minkindustrin hör inte hemma i ett modernt samhälle och borde ha förbjudits för länge sedan. Men inte ens i detta läge väljer den svenska regeringen att sätta stopp för den sjuka verksamhet som minkfarmande är. 

Regeringens lagar och förordningar runt pandemin börjar tyvärr likna det lapptäcke som det svenska trygghetssystem utgör. Det är många lappar, så många att de själva inte kan hålla reda på vilken som gäller för biografer, men revorna är ändå större. Det säger tyvärr också väldigt mycket om vår tids prioriteringar när det är viktigare att upprätthålla torterande av minkar än att få stopp på smittspridningen och risken för muterade varianter av coronaviruset. När upprätthållandet av konsumismen är viktigare än upprätthållandet av demokratin.