I en liten bok, ”Four futures”, – se Syre 173 förra veckan – har Peter Frase skisserat fyra framtidsscenarier kring tre av vår tids absoluta megaproblem: den pågående robotiseringen/digitaliseringen som gör att antalet jobb krymper, de enorma inkomstklyftorna och klimathotet. Så här kan de fyra scenarierna sammanfattas:

”Communism” ska inte förknippas med Sovjetunionen eller Nordkorea utan syftar på Marx uttalande ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. ”Rentism” syftar på trenden att ägande av produktionsmedel och rättigheter koncentreras till allt färre.

Det här är alltså fyra hårdragna scenarier varav de flesta måste ses som dystopier – dit ingen vill! Men kanske kan de öppna våra ögon för att tänka i nya banor?

Liksom flera andra pekar Frase på hur håglös vänstern är idag. Världens undergång är ett kärt tema – ”allt kommer att gå åt skogen”. Det är också lätt att förtvivla vid tanken på hur motvilligt dagens regeringar och parlament tar itu med den nödvändiga omställningen. Högern är desto mer optimistisk – ”allt kommer att ordna sig” – med överdrivna föreställningar om att marknaden ska lösa problemen. Båda undviker politiken, antingen i uppgivenhet eller i utopisk teknikförtröstan. Följden blir oftast att vänstern får det tvivelaktiga nöjet att få rätt medan högern kammar hem de mer krassa vinsterna.

Tanken på arbetets totala upphörande är kanske överdriven. Frase backar lite när han utvecklar scenarierna. Kreativa människor behövs alltid och några måste planera och styra. Andra behövs för att upprätthålla ordningen. Behoven av vård, skola och omsorg består. Amerikanska analyser (som denna) är ofta inriktade på ”business” medan de blundar för de sociala sektorerna som faktiskt kan uppgå till var tredje arbetstimme.

Men alla arbetsuppgifter, även undervisning och omsorg, kommer att datoriseras och robotiseras när detta blir ekonomiskt motiverat. Så kallade MOOC-kurser på internet från globala prestigeuniversitet kan komma att slå ut nationell högskoleutbildning. Japan utvecklar avancerade vårdrobotar. Ännu finns en broms i ett globalt perspektiv eftersom planeten rymmer så många fattiga som tvingas att erbjuda sin arbetskraft billigt för att överleva.

Det har skapat enorma migrantströmmar i Asien, till oljerika arabiska länder för byggjobb (i Förenade Arabemiraten är 85 procent utlänningar) men också som en stor tjänarklass (15 procent av Filipinernas BNP är hemskickade medel). Japans intresse för robotar i omsorgen beror inte bara på en åldrande befolkning utan också att man alltid haft en mycket restriktiv invandringspolitik. Robotiseringen griper ändå in överallt. I Kina har den enligt Brynjolfsson och McAfee redan ersatt 30 miljoner arbetare.

”Och Wassily Leontieff kommenterar att ”vi måste inse att behovet av anställning var i första hand ett behov av försörjning”

Utan arbete

Den radikala innebörden av att jobben sinar är att vi måste ge upp idén om att ”skapa jobb” när robotar och datorer övertar uppgifterna. Vi måste skrota ”sysselsättningspolitiken” för en ”försörjningspolitik”. Fortfarande krävs till exempel en ”industripolitik” och en ”jordbrukspolitik” eftersom det är viktigt var produktionen hamnar. Men den kommer inte att kretsa kring arbetstillfällen och detta är så omvälvande att det kan ta lång tid att smälta.

Hur skulle det då kännas utan arbete? Inte bara politiker ser avsaknaden på jobb som ett skräckscenario. Flera författare har skrivit dystopier om en maskinvärld där livet förlorat mening därför att robotarna tagit över – se till exempel Kurt Vonnegut redan 1952 i ”Player Piano”. Men J M Keynes raljerar om den flitige Adam inom oss och menar att vi säkert ska kunna vänja oss – överklassen har ju alltid lyckats så väl! Och Wassily Leontieff kommenterar att ”vi måste inse att behovet av anställning var i första hand ett behov av försörjning”.

Keynes uttalar sig i den berömda essän om hans (tänkta) barnbarns ekonomiska möjligheter. Där förutspår han – redan 1930 – att produktiviteten ska bli så hög att 15 timmars arbete i veckan kommer att räcka för att tillgodose barnbarnens behov. Ett sådant ”deltidsscenario” för det återstående arbetet är tilltalande och vore adekvat i dag. Arbetsdelning har ju hittills haft mycket svårt att slå igenom.

Motbjudande jobb

Frase har basinkomst som en viktig del i flera scenarier fast med mycket skiftande innebörd. Det är ganska naturligt; en arbetsfri framtid förutsätter ju att avkastningen av produktionen kommer människor tillgodo i någon annan form än lön (liksom att skatter måste tas ut på något annat sätt än på arbete).

I ”rentismen” utgör en basinkomst ett pacificerande bidragssystem som säkrar människors försörjning och köpkraft. I ”socialismen” kan den bli en form av ransonering av knappa naturresurser genom att erbjuda köpkraft i begränsad omfattning. I ”communismen” har den en mer proaktiv roll, som ett sätt av lösa människor från arbetstvånget.

André Gorz kallar det en ”revolutionär reform” som i längden kommer att förändra maktfördelningen. En ”game changer” som dessutom kan vända hela löneskalan på ända: om alla har sin grundförsörjning måste arbetsgivarna helt enkelt bjuda högre för att få ”skitjobben” gjorda medan attraktiva jobb kan bli gjorda för mindre pengar. En sekundär effekt kan då bli att det driver på robotiseringen av de motbjudande jobben.

”Och Wassily Leontieff kommenterar att ”vi måste inse att behovet av anställning var i första hand ett behov av försörjning”

Hur är det då med energin? Trots alla braskande rubriker står vind och sol bara för några procent av energianvändningen idag. Jag tänker att liksom arbetets omvandling är energiomställningen i grunden en teknisk/ekonomisk fråga. Den hållbara energin kommer när den lönar sig.  Men först måste nuvarande investeringar svalna och dagens maktstrukturer vittra sönder (och Trumps flört med kolarbetare och oljebolag är illavarslande). Klimatpolitiken behövs för att utforma utsläppsrätter som biter och för att flytta subventionerna från det fossila till det hållbara men i längden blir den mest en hjälpgumma.

Energifrågan handlar nu inte bara om klimathotet. Energi krävs också för att handskas med en rad andra resursfrågor – vatten, mineraler, cement etc. – men jag finner det helt osannolikt att den blir så ymnig att en framtida global överflödskonsumtion skulle vara möjlig. Det vore fiction, inte science. Framtidens levnadsstandard blir antingen frugal för alla – eller visar samma enorma klyftor som i dag.

Den ekonomiska jämlikheten är allra svårast. Kommer de rika någonsin att ge vika utan revolution? Piketty visar att från 30-talskrisen och några decennier framåt förekom extrema skatteuttag på inkomst och arv även i demokratiska länder. Tillsammans med all förstörelse i krigen bidrog det till att det privata kapitalet krympte under första halvan av 1900-talet. Sedan dess har dock inkomst- och förmögenhetsklyftor ökat igen och viljan att dela med sig är svag. En ny rapport om hur Europa värnar om ett orättvist globalt skattesystem har den talande titeln ”Survival of the richest”.

Här gäller det dessutom inte bara att omfördela rikedomar utan också makt och ägande. Vems är robotarna och tjänar på dem? Vad ska kunna patenteras och hur länge? Att så mycket är fritt tillgängligt på internet är ett enormt lyft i levnadsstandard – men kommer detta bestå eller kommer det att gärdas in som privat ägande? Den politiska kärnfrågan är vilken sida hamnar staten på – folkets eller kapitalets? Och hur rår enskilda stater på globala företag?

Fyra scenarier som drar åt helt olika håll skapar en konstruktiv osäkerhet om framtiden eftersom det pekar på möjligheter och krav. Ett sätt att summera kan vara att tekniken är vår vän. Tack vare den kommer det att krävas allt mindre arbete av oss. Tekniken kan också, om vi skapar de rätta förutsättningarna, ge oss ett bättre energisystem. Kanske inte så generöst flödande som det fossila men som ändå kan lösa upp en rad resursproblem och tillåta en hygglig livsstil. Framtiden på en redan överbefolkad planet kanske aldrig blir bra men den kan bli bättre med någorlunda rättvisa levnadsvillkor. Men för det ansvarar vi själva, genom våra politiska beslut.