Just nu inleds årets långa semesteruppehåll, som för en väsentlig del av befolkningen innebär den legitimerade rätten till lättja.

Politikernas farhågor om alla risker som en odisciplinerad fri tid kan föra med sig gäller bara de arbetslösa och inte semesterfirarna. Semestern är ju kopplad till arbetet, liksom all annan fritid. Arbetssamhället rymmer bara dessa två aspekter av tillvaron (arbete och fritid) där arbetet är det som styr fritiden. Fritid går nämligen ut på en enda sak – att rundsmörja vår arbetskapacitet och på att göra av med pengarna vi fått i utbyte.

Eftersom de arbetslösa går miste om dessa två ömsesidigt verkande förutsättningar som samhällslivet är organiserat kring, kan de inte heller bli en del av samhällslivet. Allt de har är en massa onödig och meningslös tid, då deras tid inte står i relation till arbetstid. Därför är politikerna rörande överens om att de som stängts ute från arbetsmarknaden ändå ska stängas in i en struktur som imiterar förhållandet mellan arbete och fritid så att de kan anpassas efter lönearbetets format och hållas borta från dumheter och subversiva intressen.

Oorganiserad tid betraktas med andra ord som en samhällsfara. Och nu när politik endast går ut på att motverka samhällsförändringar är det såklart helt rätt att kontrollera den tid som ständigt frigörs av produktivitetsökningarna, vilka har pågått ända sen industrialiseringens begynnelse och ligger inbyggda i själva dess idé.

Problemet är att den nya tekniken ihop med globaliseringen frigör allt mer tid och i allt snabbare takt. Det betyder att alltfler människor måste tvingas efterhärma industrisamhällets arbetsformer.

Under digitaliseringens gryning, någon gång på 1980-talet, uppstod en våg av arbetskritik bland radikala tänkare. Den mest framträdande var Anmdré Gorz, som förutsåg dilemmat i att försöka bevara ett system vars undergång var en del av systemet. Han förutsåg också – och varnade för – en utveckling där kapitalismen slagit rot så långt inom oss att även vår egen självbild kunde bli en vara genom att göras om till en digital image som via ett ekonomiskt belöningssystem återvände som konsumtionsartikel i ett ständigt självunderhållande kretslopp.

Tre decennier senare har André Gorz dystopi blivit dagens realitet: I mångfalden av digitala och kommersiella internetforum kan vi både producera och konsumera – oss själva. Vi producerar vårt varumärke och konsumerar vårt marknadsvärde. Alla kan visserligen inte bli Pewdiepie eller Blondinbella, men alla kan göra som Pewdiepie eller Blondinbella. Och hundratusentals miljoner gör det. Fastlåsta vid elektroniska hjälpmedel för att få de senaste virtuella självbilderna klickonomiskt värderade avsvärjer vi oss den befriade tid som skulle kunna leda till en friare framtid. Det finns helt enkelt ingen tid över för fri tid. Och politikerna kan sova lugnt om natten, eftersom det mest subversiva vi gör med tiden är att näthata.

Vet inte hur många som känner till den legendariska scenen i kultfilmen Easy Rider, där killarna sular iväg sina klockor innan de gasar vidare mot drömmen om frihet. Tänk om vi kunde göra samma sak med våra elektroniska koppel?