De problem i samhället och ekonomin vi just nu upplever är inte ett resultat av privatiseringar, avregleringar och en nyliberal politik som vänstern påstår, inte heller att nyliberala idéer och sentiment spritt sig över det politiska spektrumet till en sån grad att ytterst få partier är något annat än liberaler som slåss om mitten. Politiken har snarare övergivit nyliberalismens skepsis inför staten, både den borgerliga staten som ska skydda nationen, individen och äganderätten och välfärdsstaten som i Sverige har haft och har, om än i mindre utsträckning, tydliga socialdemokratiska och socialistiska förtecken.

Det är Mattias Svenssson drivande tes bakom boken Den stora statens återkomst. En välskriven och väldokumenterad bok, som oftast när Svensson skriver. Intellektuellt och akademiskt hederligt. Inte så sällan lägger jag ifrån mig någon av hans texter och inser att jag både har lärt mig något och fått några förutfattade meningar ifrågasatta.

Men. Det finns problem med hans tänkande. I alla fall ur en frihetlig marxists eller anarkists perspektiv.

Jag inbillar mig nämligen att min syn på frihet, hur den uppkommer och ska försvaras, är en betydligt mer framkomlig väg än den liberala. Frihet är inte bara avsaknad av kontroll och gränser, utan oftast ett resultat av ett medvetet arbete för att både undanröja förtryck och för att ge människor redskap och arenor där de befrias.

Begreppet befrielse är komplicerat och i vänstern nerskitat av bolsjeviker av alla de slag. Ändå stör Svenssons ibland naiva tilltro till den borgerliga, och i synnerhet nyliberala, tämligen enkla synen på frihet. Ändå. Statens återkomst är tydlig. Och som den ser ut i dag befriar den ingen. Tvärtom.

Visst har politiker jorden över övergivit den mekanistiska tron på kapitalismens närmast magiska förmåga att sköta de mest aparta samhälleliga behov effektivare och billigare än staten. Visst har statsmän i i synnerhet väst utnyttjat terrorhot, miljöproblem, oroshärdar och krig för att återuppbygga staten. För att kontrollera människor.

Tydligast är exemplet med övervakning, både av mejl och sociala medier och den materiella verkligheten i form av kameror och ökande kontroll vid gränser och i vår vardag. Där har man snarare utnyttjat lagstiftningen till att sätta dit enskilda fildelare än för att klara upp brott och stoppa terrorister. Check!

Men det är inte den radikala statens återkomst. Det är inte välfärdsstaten eller den stat som byggdes upp i Sverige av socialdemokrater och folkrörelser. Det är fulstaten. Den borgerliga staten. Den som snackar samhällskontrakt och som ägnar enorma resurser åt att försvara kapitalismen, hur kasst den än fungerar. Den som för krig, fängslar och kontrollerar oss. Det som Svensson av ideologiska skäl kallar marknaden som i en korporativistisk orgie under slutet av förra seklet och början av detta vuxit samman med staten på många områden. Förtryckarstaten.

Jag skulle så innerligt gärna se Mattias Svensson analysera kapitalismen med samma intensitet och med liknande redskap som han analyserar staten. För som han citerar Blå tåget i boken: ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.”