Namn på försvunna män och kvinnor ropas upp. Demonstranter på Plaza de Mayo svarar unisont: ”Närvarande.” Ropen trängs med trafiken framför presidentpalatset där hyresgästen sedan december 2015 heter Mauricio Macri. Plakat med namn och fotografier agerar levande bevis på Argentinas brutala nutidshistoria; mellan 1976–1983 höll militärjuntans statsinitierade terror ett helt land kidnappat. Omkring 30 000 tros ha varit offer för dess framfart.

40 år har gått sedan ”las madres” (”mödrarna”) första demonstration på Plaza de Mayo. Den här torsdagen markerar demonstration 2 042. Många har åldrats och sett ett 1 000-tal militärer dömas för MR-brott. Men ännu återstår mycket arbete.

– Vi har mycket kvar att uppnå, inte minst upprättelse, säger Teresa, en kvinna som liksom de flesta andra skyler huvudet med en vit näsduk.

Mödrarnas krav på svar kring de tusentals försvunnas öde blev snabbt ett kvitto på sakers verkliga tillstånd i diktaturens Argentina. Militärjuntan varken vågade eller förmådde tysta ”de galna mödrarna på Plaza de Mayo”, fastän centrala figurer kidnappades och mördades. Och när mödrarna i slutet av april ”firade” sin 40-årsdag riktades skarp kritik mot den nuvarande presidenten vars familj hade nära band till juntan. Mauricio Macri har även retat upp allmänheten genom att ifrågasätta antalet offer för militärjuntans statsterror.

– Med Macri har vi fått en president som försämrar för vanligt folk och dessutom har mage att ifrågasätta antalet försvunna under diktaturen, säger Silvia Giménez från Asociación de las madres de la Plaza de Mayo.

 Hon samlar in namnunderskrifter till en protest mot regeringens aviserade nedskärningar av sociala förmåner för Argentinas pensionärer, bland annat sänkta priser på receptbelagda mediciner. Regeringen försvarar nedskärningarna med hänvisning till den ekonomiska situation som den förra presidenten Cristina Fernandez, anklagad för korruption och penningtvätt, lämnade efter sig. Macri tillträdde i ett läge då ekonomin led stora problem och vann valet med löften om utrotad fattigdom och en åtstramad finanspolitik. Det senare har bland annat lett till massuppsägningar av offentliganställda och skattelättnader för multinationella bolag som exporterar soja, kött och vete.  Nu spår presidenten ljusare tider:

”Ekonomin hade stagnerat under de senaste fem åren. Men nu har optimism återvänt till näringslivet”, sa Macri till Time i oktober 2016.

Men tålamodet bland argentinare har börjat tryta; presidentens popularitetssiffror har sjunkit drastiskt och Macris ”nollfattigdoms”-politik har tvärtom gjort fler invånare fattiga, enligt siffror från Catholic University of Argentina (UCA). Särskilt oroande är den växande klyftan mellan fattiga och rika hushåll i städer, fastslår UCA i en färsk rapport om urban ojämlikhet.

Carolina Stanley, minister för social utveckling, medger att 1,5 miljoner fler argentinare har fallit under fattigdomsstrecket, men tycker inte att det är rätt läge att göra politiska poäng av miljontals argentinares svåra umbäranden:

”Den strukturella fattigdomen i Argentina är svår att vända på kort sikt. Vi måste se på fattigdomen ur alla dess dimensioner och vi jobbar för att finna en verklig väg ut ur den”, sa Stanley till La Nación i samband med att rapporten publicerades.

 
Kritiker anar emellertid ett historiskt mönster:

– Macri gör precis samma sak som [ex-president Carlos] Menem gjorde under 1990-talet, säger Leonardo Miguez och suckar medan frisörsalongen står tom i väntan på kunder.

Han pillar med mobilen och konstaterar att höjda priser på el, vatten och transport har fått många att dra åt svångremmen.

– Macri säljer ut offentliga tillgångar och bolag och skickar notan oss skattebetalare, menar han. Vi har redan prövat den nyliberala modellen, den kastade Argentina in i kaos i slutet av 1990-talet. Nu är vi på god väg dit igen.