Kazuo Ishigurus senaste roman utspelar sig i Britannien på 500-talet, i det land som så småningom ska bli England. ”Begravd jätte” är skriven som en fantasyroman om folkmord, glömska, kärlek och hämnd. Människorna i berättelsen lider av en kollektiv minnesförlust. Draken Qurigs andedräkt sprider en dimma över historien och det förflutna.

Allting börjar med en resa, med ett par som söker sin son. Sonen har för länge sedan flyttat till en annan ort och nu vill paret resa och träffa honom. De undrar varför de inte gjort det långt tidigare. Under sin resa möter de ett annat barn som letar efter sin mor och som de tar hand om. De möter krigare som har i uppdrag att döda Qurig, och andra som vill ha draken levande till varje pris. Romarna har nyligen lämnat landet. Känslan är att någonting fruktansvärt har hänt mellan de britanner och saxare som lever i landet. En jätte som är väl begravd med hjälp av kollektiv minnesförlust.

”Begravd jätte” må vara en fantasyroman och till synes handla om en historisk händelse på en specifik plats. Men jag läser den också som en berättelse om vår tid.
Rasister och fascister sitter med i riksdagen i Sverige och i diverse parlament och regeringar i andra europeiska länder. Nazisterna är på frammarsch och får mer vind i seglen.

”Om detta må ni berätta”, denna historiskt avgörande påminnelse som bleknar mer och mer i vårt kollektiva medvetande. Vi ser inte längre jätten för kostymerna. Vi ger nazismen yttrandefrihet och låter den sprida dimman genom sin andedräkt.

Det är valår och dimman har uppenbarligen berusat andra stora partier. Socialdemokraterna hade nyligen en kampanj med bild på gränspoliser och jakten på de papperslösa: ”Sverige ska vara ett tryggt land. Regeringen ger besked om att förlänga Sveriges gränskontroller.” En regering som styrs tillsammans med Miljöpartiet.

Stockholmsmoderaternas tolkning av trygghet blir att förklara krig mot de utsatta och ickepriviligierade i staden. I Göteborg gör Moderaterna en valfilm som målar upp en nationalromantisk bild av ett förflutet som ska ha förstörts i och med invandringen. Dagens Göteborg skildras i mörka bilder, med bilbränder som visar sig vara inklippta från händelser i en annan världsdel, ett upplopp i Vancouver 2011.

I vår politiska samtid har fakta fått en underordnad betydelse. Draken måste underhållas och överleva.

Jag har länge känt en politisk depression. Vi är många som delar den känslan. Det stora bakslaget var 2010 när SD kom in och den normalisering av rasism som följt i samband med det. I dag tar gamla traditionella partier som S och M efter frågorna för att få tillbaka röster från dem. Ska vi vara glada eller ledsna för det? Det är tragiken i vår samtid.

Vi har ett val framför oss. Jag har märkt oro inför det i samtal med mina vänner. Men kan det verkligen bli sämre än så här? Vi har faktiskt politiska partier som arbetar och kämpar för människors rättigheter och allas lika värde. Nu är alla kort lagda på bordet. Ingen kan längre hävda att de inte visste. Låt oss aldrig glömma. Om det må vi fortsätta berätta.