Det var sommaren 2001 och Sverige och Göteborg skulle vara värd för EU-toppmötet i mitten av juni. Även den amerikanska presidenten skulle gästa mötet. Förberedelserna höll på länge innan dagarna i juni och flera demonstrationer planerades och ett forum för det fria ordet, Fritt forum, vid Rosenlund.

Vi i dåvarande Ordfront Göteborg hade också planerat arrangemang både inför och under de dagarna på Fritt forum. Vi hade under ett år ordnat seminarier kring den stora statliga demokratiutredningen som presenterades i slutet av 90-talet. Ungefär en gång i månaden hade vi samtal kring något ämne tillsammans med bjudna gäster. Mötena hölls på Atalante, en dans- och teaterlokal i centrala stan. Ibland hade vi fullt hus med över hundra åhörare. Någon enstaka gång var vi så få att vi dukade med fika på scenen och alla deltagare och inbjudna gäster fick plats runt några bord. Under våren 2001 hade vi många samtal och filmvisningar om den globala rättviserörelse som vuxit i sydländerna och nu även spred sig i Nordamerika och i Europa. Budskapet var att en annan solidarisk och rättvis värld var möjlig.

Sedan kom mötesdagarna 14-16 juni. Kommunen hade utlåtit flera skolor som sovplatser för demonstranter som hade rest till stan från andra delar av Sverige.

Redan på första dagen, samtidigt som George W Bushs plan landade på Landvetters flygplats, spärrade polisen av Hvitfeldtska gymnasiet med containrar och meddelade att alla boende där var misstänkta för brott. Det blev startskottet till en händelsekedja som har diskuterats och analyserats gång på gång och från olika håll. Den känslan som många delade var som att drömmarna krossades som fönsterglasen på hamburgerkedjor och banker längs Avenyn.

Vi i Ordfront Göteborg fortsatte förstås våra samtal och möten även efteråt. Temat var fortfarande demokrati, men nu var erfarenheten en annan. Nu var inte utgångspunkten i några statliga utredningar utan i en tung egenupplevd verklighet. När vi hade premiär för dokumentärfilmen Så gör vi i Göteborg gjord av Independent Media Centre, blev det så lång kö utanför Atalante att vi blev tvungna att boka en ny kväll och visa filmen igen.

Det som var återkommande under mötena och samtalen efter toppmötet var behovet att kunna berätta sin egen historia. Många hade blivit utsatta för våld från polisen och blivit kränkta på sina rättigheter. Dessutom blev de anklagade från allmänheten och även sina nära och kära för att varit bråkmakare och kravallat.

På den kommande Bok- och biblioteksmässan blev Ordfront tillfrågade om vi kunde anordna ett seminarium om händelserna. Ett tjugotal personer, demonstranter, arrangörer, en polis, en journalist med flera, fick dela med sig och berätta om det de hade varit med om. Det här var inte en delad erfarenhet men hade berört många och på det viset en enande erfarenhet. Folk satt i dryga tre timmar och tog del av varandras erfarenheter i en fullsatt kongresshall. I samma lokal där EU-topparna hade sina möten några månader tidigare.

Det är juni månad och det är svårt för mig att inte bli påmind om de dagarna. Jag tror jag delar känslan med många i Sverige.