Det är strax innan solnedgången i en by i norra Bangladesh. En grupp kvinnliga dagarbetare som tillhör folkgruppen shantal arbetar hårt för att hinna bli klara med dagens arbete på en potatisåker.

En flicka i gruppen tycks dock inte ha särskilt bråttom. Hon heter Rupali Tudu och berättar för IPS att hon är 14 år gammal. Hennes pappa är död och hennes mamma är sjuk. Hon berättar att hon måste försörja sig på egen hand och av det skälet tar hon tillfälliga jobb där hon arbetar på åkrar som ägs av andra.

Rupali säger att hon är inskriven i den lokala skolan, men att hon bara kan gå dit ibland. Liksom många andra barn som tillhör folkgruppen måste hon arbeta för att bidra till familjens försörjning, på grund av den extrema fattigdomen.

Chatra är en ort ett par mil norr om staden Rangpur. I området bor runt två tusen personer som tillhör Bangladeshs ursprungsbefolkning, främst folkgruppen shantal. De livnär sig främst inom jordbruket, men siffror från de lokala myndigheterna visar att 90 procent av befolkningen inte äger någon egen mark. De allra flesta försörjer sig på att arbeta på andras åkrar.

Enligt siffror från organisationen NNMC, som arbetar för att ge stöd till de etniska minoriteterna i nordvästra Bangladesh, så hoppar var tredje elev av skolan i förtid.

Michael Kispotta, 68, som tidigare var lärare i regionen och själv tillhör en av de etniska minoriteterna, säger till IPS att minst 80 procent av ursprungsfolkens elever hoppar av under den senare delen av grundskolan.

–Det beror på att deras familjer lever i extrem fattigdom och att föräldrarna inte är medvetna om hur viktigt det är med en utbildning, säger han.

Enligt Michael Kispotta är ett annat problem att många av barnen inte talar Bangladeshs officiella språk, bengali.

Detta har lett till att de flesta från de etniska minoriteterna inte kan läsa och skriva. Även om den ekonomiska tillväxten har varit i hög i Bangladesh är dessa grupper fortfarande fattiga och socialt utsatta.

Det finns ett 50-tal olika etniska grupper i landet, varav de flesta bor i landets nordliga och sydöstra delar samt i regionen Chittagong Hill Tracts.

Minoriteternas företrädare är kritiska till att det nuvarande utbildningssystemet inte ger barnen möjlighet till undervisning i deras modersmål. För att gå i skolan krävs det att barnen talar bengali, och undervisningen utgår från majoritetssamhällets kultur. Detta trots att många av barnen inte alls kan språket.

Sarah Marady, som företräder folkgruppen oraon, säger att landets myndigheter arbetar för att hitta lösningar när det gäller de språkliga barriärerna. Hon menar att det skulle behövas lokalt förankrade utbildningssatsningar där barnen får en möjlighet att med sina egna språk hitta vägar in i det övriga samhället.  Samtidigt anser hon att det överhängande problemet är ett annat:

–Det avgörande för utbildningen är att fattigdomen bekämpas.

På vissa skolor i landet har myndigheterna infört ursprungsfolkens språk som ett av de ämnen som barnen läser. Just nu arbetar myndigheterna med att ta fram skolböcker för detta ändamål.

Bivuti Bhusan Mahata var tidigare ordförande för Ursprungsfolkens studentkår och säger till IPS att endast ett fåtal från de etniska minoriteterna går vidare för att studera vid universitet. Enligt Bivuti Bhusan Mahata är dessa grupper de allra mest eftersatta i landet, och borde därför vara prioriterade i myndigheternas satsningar.

Ursprungsbefolkningarnas företrädare uppger att de utgör närmare 3 miljoner av Bangladeshs dryga 160 miljoner invånare. Men enligt de officiella beräkningarna utgör gruppen lite drygt hälften av av det, vilket motsvarar knappa två procent av landets totala befolkning. Siffror från landets statistikmyndighet, BBS, visar att den största minoritetsgruppen utgörs av shantal, som består av ungefär en miljon, följda av oraon.