Ögonbryn höjdes både inom och utanför Vänsterpartiet när Nooshi Dadgostar talade om grön tillväxt i en intervju i Syre den 22 oktober. Men det var knappast hennes avsikt att använda ett ekomodernistiskt nyckelord, skriver Rikard Hjorth Warlenius (V). På veckans Under ytan reder han ut begreppen på den gröna politiska kartan.
Nooshi Dadgostar hamnade i den miljöpolitiska hetluften redan innan hon blev vald till partiledare. Det var inte för att hon är i stort sett har varit tyst i klimatfrågor, utan för att när hon väl tog bladet från munnen (Syre den 22 oktober) yttrade att ”vi behöver grön tillväxt”.
Reaktionerna i sociala medier blev hårda, både från de aktivister som har börjat se Vänsterpartiet som det mest radikala klimatpartiet och nu tvivlade, och från partiets egna gröna falang. I en Facebookgrupp för miljöaktiva vänsterpartister länkades intervjun med kommentaren ”Oj … Nu tappade jag fattningen faktiskt”, och inlägget har i skrivande stund 228 kommentarer, de allra flesta kritiska.
Ändå är det påfallande få som har invändningar mot Dadgostars huvudbudskap – att en klimatomställning kräver massiva investeringar i industri, järnvägsutbyggnad, bostäder och miljöteknik, och att dessa investeringar sannolikt leder till tillväxt.
Det är själva ordvalet ”grön tillväxt” som väcker anstöt. De som – till skillnad från Dadgostar, uppenbarligen – har varit aktiva i klimat- och miljöfrågor vet nämligen att grön tillväxt är kodord för en helt annan miljöpolitik: en marknads- och teknikoptimistisk politik som ser ekonomisk tillväxt som en förutsättning för miljösatsningar. Centerpartism, kort och gott.
Miljöpolitiska riktningar
Ingen tror nog egentligen att Dadgostar är marknadsliberal, utan anledningen till de starka reaktionerna är, tror jag, att den mest synliga och dominerande konflikten inom såväl miljöpolitik som samhällsvetenskaplig miljöforskning länge har varit den mellan ekomodernistiska och malthusianska perspektiv.
Runt det första begreppet finns ett kluster av idéer som dominerar det politiska samtalet om miljön, såsom tilltro till grön tillväxt, teknikoptimism och förespråkande av marknadsbaserade styrmedel. Den huvudsakliga utmanaren till detta paradigm, som jag kallar malthusiansk efter den Robert Malthus som skrev om hur livsmedelstillgången begränsade befolkningsutvecklingen för över 200 år sedan, betonar ekologiska gränser, småskalighet och begränsad tilltro till att teknisk utveckling kan befria den ekonomiska tillväxten från ökad miljöpåverkan.
Det är som en strid mellan dessa poler som vi – alltså vi som är engagerade i miljöfrågor – är vana att förstå och tolka den miljöpolitiska debatten. Och enligt oss trampade Dadgostar i klaveret genom att använda ett begrepp som förknippas med ”andra sidan”. För även om Vänsterpartiet inte entydigt tillhör den ”malthusianska” sidan så är det till den polen åtminstone dess radikala miljökämpar dras.
Ett tredje kluster
Men débaclet blir nog mer begripligt om vi förstår att ett tredje kluster av miljöpolitiska idéer, som inte så lätt låter sig fångas i den här dikotomin, har börjat ta större plats i offentligheten. Jag kallar den för strukturalistisk eftersom den grundar sig i materialistiska teorier som modernism, marxism och keynesianism.
Min gissning är att Dadgostar snarare ville ansluta sig till det klustret, men av okunskap använde ett begrepp som har starka konnotationer till ekomodernismen.
För inte så länge sedan utspelade sig en annan lite förvirrad debatt som jag tror också var ett uttryck för den pågående idéförskjutningen. När poddaren med mera OIa Söderholm, i en artikel på Aftonbladet Kultur den 5/10, ställde begreppen ekomodernism och ”djupgrön” mot varandra så åkallade det en miljöpolitisk konflikt längs den traditionella konfliktlinjen, och när han till råga på allt tycktes ta ställning för ekomodernismen var det både väntat och begripligt att det väckte motreaktioner, i form av ett svar av miljöforskaren Josefin Wangel (AB 13/10).
Men jag anar att även den debatten delvis var grundad i missförstånd. Kanske var Söderholm inte fullt medveten om exakt hur laddat begreppet ekomodernism är med förförståelse för miljövetare, samtidigt som Josefin Wangel möjligen inte var fullt medveten om att Söderholm sannolikt syftade på en annan ekomodernism än den vi är vana vid.
Amerikansk ekomodernism
Ekomodernism som det brukar förstås är en förkortning av ekologisk modernisering, som utvecklades i Tyskland under 1980-talet som en reaktion på den tidiga miljörörelsens systemkritik och snart blev ledstjärna för den typ av försiktiga och konsensusinriktade miljöpolitik som vanligen bedrivs inom ramarna för en marknadsekonomi av västerländskt snitt.
Men den ekomodernism som Söderholm syftade på är en rörelse och inriktning, med ursprung i USA och inte så känd i Sverige, som är betydligt mer radikal och storvulen i sina anspråk: ohämmat teknik- och tillväxtpositiv men samtidigt inte bunden till nyliberal marknadstilltro. Snarare knyter den an till vad som ibland kallas för ”högmodernismen” – den era som kulminerade under 1950- och 60-talen då människan trodde sig kapabel till nästan vad som helst genom tillämpning av ingenjörskonst och en stark statsapparats alla verktyg.
I den amerikanska ekomodernismen finns beröringspunkter med strukturalismen. Några av ’högmodernismens’ pionjärprojekt kom till under new deal-eran på 1930-talet, som elektrifieringen av USA:s fattiga sydstater genom anläggandet av enorma vattenkraftsdammar som tvingade tiotusentals människor att överge sina hem. Inom amerikansk vänster har new deal-eran inte desto mindre en klart positiv klang – Franklin D Roosevelts resoluta reformpolitik drog USA ur den stora depressionen och lade grunden för den amerikanska välfärdsstaten. När Bernie Sanders kallar sig demokratisk socialist är det, förutom de nordiska länderna, Roosevelt han hänvisar till.
Debatten om en ny new deal – en green new deal – har nu vuxit sig stor och yvig. Bara det senaste året har exempelvis böcker i ämnet getts ut av Naomi Klein, Ann Pettifor, Jeremy Rifkin och Noam Chomsky. Bredden innebär inte att begreppet är helt utan substans. Den genomgående grundtanken är att den nödvändiga klimatomställningen går att kombinera med åtgärder som skapar jobb, jämställdhet, välfärd – och tillväxt. I begreppet ryms oftast en återblick mot den keynesianska välfärdsstatens ekonomiska interventionism, den inspireras av new deal-erans handlingskraft och mobilisering av breda skikt av samhället, och där finns ofta en ’modernistisk’ syn på teknologisk utveckling som något i grunden gott – i alla fall om det sker under demokratisk kontroll.
Lära oss känna igen den
Ett missförstånd i Wangels artikel är att EU-kommissionens klimat- och tillväxtstrategi green deal, som mer liknar den tyska ekomodernismen, har särskilt mycket mer än namnet gemensamt med green new deal, som befinner sig inom det strukturalistiska idéklustret. Att en miljöpolitisk inriktning kan vara radikal i sina miljöambitioner och kritisk mot marknaden utan att samtidigt avvisa ekonomisk tillväxt kan förvirra den som är präglad av miljöforskningens klassiska dikotomi.
I Sverige syns som sagt tecken på att den strukturalistiska strömningen stärks. Det gäller inte bara Ola Söderholms podd Stormens utveckling, utan även exempelvis idéarbetet inom Katalys och Reformisterna och en kommande antologi på Verbal förlag som jag själv medverkar i (Fossilfritt Sverige – en antologi om klimatomställning i praktiken). Det är nog lika bra att vi lär oss sig känna igen den, så att framtida missförstånd kan undvikas.
