Hösten är här och frågan infinner sig: Vad kommer man egentligen minnas av 2020? Hur minns man det som inte hänt? En inställd konsert, en resa som aldrig blev av, en konferens helt utan eftersnack?

Till en av mina första lektioner som historielärare lånade jag en övning som sägs ha använts på Polishögskolan. En kompis agerade föreläsare inför gruppen, men sa mer och mer oförskämda saker. När jag till slut försökte avbryta honom blev han, som uppgjort, upprörd. Till slut puttade jag honom ur klassrummet och han mig ner i golvet.

Direkt efter skulle deltagarna i kursen skriva ner exakt vad som hade hänt.
När de läste upp sina femton olika beskrivningar av de senaste tjugo minuterna så mötte vi femton helt olika rum och minst lika många olika händelser. De hade inte bara lagt märke till olika saker, den spända stämningen och deras egen upprördhet över det som hände hade fått dem att minnas sådant som inte ens hänt. Orden hade blivit grövre, händelsen mer dramatisk. Och det bara minuter efter att den faktiskt inträffade.

För blivande poliser ska övningen vara en lärdom om hur man kan betrakta och värdera vittnesmål. För oss andra säger den något om hur vårt minne fungerar, och vad vi egentligen kan veta om det som hänt.

Jag har i något sammanhang beskrivit första gången jag lyssnade till Greta Thunberg. Jag minns hur hennes tal fick en hel publik att hålla andan. Det var Miljöpartiets kongress 2018, och Greta var där eftersom hennes mamma Malena Ernman fick det årets kongresspris. Det var ett tal som verkligen påverkade mig. Fick mig att komma ihåg min egen oro inför klimathotet. Det var ett tal jag behövde höra då.

Det finns bara ett problem med minnet. Greta höll aldrig det där talet. Inte då. Hon satt intill mig, medan Malena inför kongressen läste hennes text, den som fått andrapris i en uppsatstävling om klimatet.

Hon höll aldrig talet, men jag minns det ändå. Jag kan blunda och se henne i talarstolen. På något sätt har mitt minne förändrats när jag senare hört henne leverera tal med sådan självklar säkerhet. Det har konstruerat minnet av det tal jag behövde höra då.

Det här är inte så allvarligt förstås. Greta var ju där, och de ord som framfördes var faktiskt hennes. Men det finns något obehagligt i insikten om att man inte ens helt kan lita på de egna minnesbilderna. Vad kan man lita på då?

Det här året, med allt som inte blev som det skulle bli. Vad ska vi använda det till? Vad ska vi fylla platserna i vår hjärna med, de som var reserverade för minnena som inte blir av?

Jag tänker att vår uppgift nu är att ta veckorna i påtvingad karantän och instängdhet till att möta det svåraste: oss själva. Kanske är det nu vi ska ge oss in i minnena vi konstruerat. Titta på dem och fråga oss: var det verkligen så här? De där skarvningarna vi gjort för att vi behövde det, de som fått oss att bli de vi är, men kanske inte riktigt de vi vill vara. De som är så mycket svårare och allvarligare än att fel person placerats i en talarstol. Våra små och stora livslögner. Är det nu det är dags att ifrågasätta dem?