Vi lever i en farlig tid. I höstas tillsatte regeringen en utredning som syftar till att föreslå ett förbud mot deltagande i rasistiska organisationer. Den 23 februari lanserade Moderaterna förslaget att det ska vara straffbart att publicera ”en bild eller eller ett budskap som ger stöd åt terrororganisationer”. Och under tiden har vi haft en intensiv debatt om huruvida vi bör ta ansvar för de terrorister som är svenska medborgare, eller om vi istället borde frånta dem medborgarskapet.

De här inskränkande förslagen är vanskliga eftersom de riktar in sig på våra grundläggande friheter, och de gör det i en tid där demokratier runt om i världen gungar. Det är dessutom högst osannolikt att de har förmågan att avskräcka från några brott. Men sen några år tillbaka är ”signalpolitik” ett av de viktigare politiska verktygen. Det är alltså politik vars främsta syfte är att skicka ett budskap, inte genomtänkta, effektiva och välgrundade reformer.
Mitt i den här diskussionen valde regeringen att lägga fram ett lagförslag för lagrådet med syfte att förbjuda deltagande eller försök till deltagande i, och samröre med terroristorganisationer som är ägnat att främja, stärka eller understödja dem.

Det är förvisso redan olagligt att planera terrorbrott (även om man inte ämnar genomföra det). Det är olagligt att stödja terrorverksamhet finansiellt, även om pengarna används till annat än just terrorism. Ja, sanningen är att flera remissinstanser, bland annat Uppsala universitet och Stockholms tingsrätt, påtalar att det är svårt att se någon terrorrelaterad handling som inte redan är förbjuden.

I lagrådsremissen hänvisas det till några olika skäl för varför det är lämpligt med en lagstiftning i alla fall. Ett återkommande argumenten är att signalvärdet är viktigt i en tid där terrorism, enligt regeringen, blivit ett av de stora hoten mot demokrati i världen. Ett annat att man menar att det finns fall som inte täcks upp av gällande lagstiftning.

Det första argumentet är svårt att riktigt ta till sig. Man förutsätter alltså att införandet av en ny brottsrubricering, där deltagande i terrorverksamhet förbjuds, kommer leda till att terroristerna tänker en extra gång innan de planerar terrordåd? När det gäller bilbälten och bilar förstår jag argumentet, men det är svårt att se att just blivande terrorister skulle vara de mest lyhörda för lagar och samhällstryck. Lunds universitet påpekar också att det här förslaget ligger i linje med en generell trend av allt mer repressiv kriminalpolitik utan stöd i forskningen.

När det gäller det andra argumentet är det lite mer vanskligt. Det finns faktiskt sådana områden. Bland annat är det det humanitära arbetet som bedrivs av terroristorganisationerna. När man i lagrådsremissen åtminstone förtydligade att organisationer som Röda korset och Läkare utan gränser är undantaget reglerna om att man inte får ha samröre med eller främja terroristorganisationer så kommer övrigt humanitärt arbete som bedrivs inom terroristorganisationerna inte vara lagligt. Det har stora effekter.

Efter påtryckningar från Turkiet har PKK terrorlistats av både EU och USA. Det innebär att när kriget var som värst i Syrien hade det med den föreslagna lagstiftningen varit olagligt för en svensk medborgare att bidra som läkare, lärare eller ingenjör, trots att USA och Nato pumpade in vapen till PKK. En del terrororganisationer har bara till syfte att vara samhällsomstörtande. Men andra har också samhällsbyggande verksamhet, som till exempel Hamas i Palestina och PKK i Kurdistan. I sådana områden är det också svårt att agera utanför terroriststämplade organisationers försorg.

Hela förslaget vilar på att det inte innebär en inskränkning av vår organisationsfrihet. Det i sin tur bygger på tolkningen att vår rätt att organisera oss i grunden bara är för ”lovlig” verksamhet. Dit räknas knappast terrorism. Men nog inte heller plogbillsrörelsen. Det är möjligt att terrorism är det stora hotet mot demokratin – om det är så, är det genom att vi sakta men säkert själva bryter ner den. Med åsiktsförbud, tiggeriförbud, organiseringsförbud. Långsamt, men säkert, läggs grunden för att en demagog ska kunna ge ”lovlig verksamhet” en allt snävare tolkning.