Göteborgs universitets Miljövetenskapliga centrum, GMV, ordnar denna vecka en forskarnätverksträff på temat ”Hur kommunicerar vi hållbarhet i tider av faktaresistens?”. Som vid många andra evenemang om hållbarhet är grundidén att en opartisk grupp experter vet vad som är fel och vad som behöver göras men att allmänheten inte riktigt vill förstå. Vetenskaplig data utgör en ritning över samhällsomställning som bara måste kommuniceras till det motsträviga folket.

Miljöforskarna bakom träffen på GU verkar inte vara medvetna om den maktkritik som vuxit fram i tvärvetenskaplig forskning och aktivism inom politisk ekologi och miljörättvisa. Effekten blir att målet för ”hållbarhetskommunikationen” är att uppmana folk till små privata handlingar inom existerande system. Vad gäller politisk aktion ses människor i allmänhet inte som politiska subjekt som kan agera på fler sätt än genom att rösta vart fjärde år och ställa ”sina ledare” till svars. Bristen på maktanalys gör också att den centrala maktfaktorn hamnar helt utanför kartan: få pratar om finanssektorn och kapitalet.

Att ansedda aktörer som GMV – och FN för den delen – tar ställning för en ideologisk avpolitisering av miljöaktion kan bidra till att denna analys dominerar i det offentliga samtalet och att den till exempel kan presenteras som neutral i en artikel på nyhetsplats i Göteborgs-Posten den 28 maj. Tidningen skriver om en SOM-undersökning som visar att klimatförändringarna är den fråga som oroar svenskarna mest och undrar i ingressen: ”Så varför är det inte fler som källsorterar och åker kollektivt?” Artikeln drar slutsatsen att folk skippar att sortera skräp och fortsätter åka bil för att ”människor generellt sett är mindre benägna att agera när hoten blir avlägsna och lite diffusa”. En forskare i psykologi som intervjuas lyfter dock att “Det är lätt att tappa modet med sin källsortering om man upplever att klimatmötena inte kommer någonstans och att det saknas tillräckliga styrmedel inom miljön”, men det mest politiska svar på detta som kommer till uttryck i artikeln  är ”ökat valdeltagande.”

Inom maktkritisk forskning och aktivism kritiseras denna problembeskrivning och föreställning om politisk aktion. Kan det inte vara så att människor är mindre benägna att agera när de uppmanas att ta ansvar för gigantiska systemfel och “rädda världen” genom handlingar inom detta system – som att källsortera och rösta vart fjärde år – som inte kommer åt grundproblemen? Det är ideologiskt att utgå ifrån att problemet är att folk inte tar ansvar som konsumenter, privatpersoner och möjligen väljare; det är ideologiskt att på detta vis göra en absolut skillnad på vanligt folk och politiker och att rikta uppmärksamheten bort från den makt som har det avgörande ansvaret.

Att säga att allmänheten är faktaresistent är också att spotta på dem som oroar sig och är utsatta. Är det faktaresistent att vara tveksam till hur viktigt det är att som individ sopsortera när den överlägset största andelen avfall är industriellt avfall – volymer som skattas till 97% i relation till hushållsavfall? Är det faktaresistent att vara kritisk till gruvbolag som de i Pajala och Gállok som vill suga ut resurser tills det inte lönar sig längre och sedan lämna lokalsamhället med gruvhål och miljöförstöring? Är det faktaresistent att folk i glesbygden känner misstro mot politiken när deras vardag inte speglas av en positiv Rosenbads-retorik om utveckling och framsteg genom konsumtion och nya extraktiva industrier? Är det faktaresistent att känna att ens oro för klimat- och miljöförändringar inte närapå möts av visioner om gröna framsteg när jorden går mot mellan 3 och 7 graders uppvärmning enligt de senaste prognoserna, när det knappt finns någon skog i Sverige utan bara industriplantager, eller när det industriella jordbruket är beroende av sinande mineralgödsel och fossil energi samtidigt som det förstör den levande jord som byggts upp under årtusenden?

Om några är faktaresistenta är det den politiska klassen och finansvärlden – staten och kapitalet. Det är de som sitter på makten att agera och det är de som inte bryr sig. Det är dem forskare borde försöka övertyga, eller ännu hellre måla upp som grundproblemet i en politisk kamp för att engagera folk som politiska subjekt i en systemkritisk rörelse.