I helgen var det mors dag. Med anledning av det skrev jag på Facebook att ”som mamma finns det inget viktigare än att ens barn får bästa tänkbara förutsättningar i livet. Barnens mående betyder allt i mödrars liv och prestation på andra områden är sekundärt när det gäller. Det kan ta vissa omvägar för ens barn att hitta harmoni och ibland går det inte alls vägen, trots flera av världens mammors åsidosättande av sina egna behov”.

Det är svårt att veta hur en som mamma ska bete sig i relation till sina uppväxande barn. När är det dags att släppa taget? Som mamma kan en bli ombedd att säga ”rätt” saker vid viktiga avgörande lägen. Men det behöver inte alltid bli bra utan kan slå fel. En mamma ska finnas där på ”rätt sätt”. Inte vara för mycket och inte ge för lite. Inte ge praktiska råd som barnen inte bett om men backa upp om det behövs. Vi mammor försöker anpassa oss efter våra barns behov så att några av oss nästan går av på mitten eftersom kärleken till våra barn är större än all annan kärlek som vi kan känna- såsom till våra partners, släkt eller vänner.

Vänner och bekanta lägger upp bilder på sina mammor som unga eller gamla på mors dag på sociala medier. Vi som är vuxna barn till våra kämpande mammor har tydligen till slut förlikat oss med det som var och börjat se ett mönster. Hon, mamman, utgjorde stabiliteten, trots allt. Det kan ha funnits irritation och missuppfattningar under uppväxten. Vi lämnar inte in fastän vi hinner blir utbrända, svikna, arbetslösa och sjuka på kuppen. Och om vi gör det så har det gått långt. Våra barns hälsa går före vår egen. Det finns många bra pappor också, men det är de facto så att det oftare är vi mammor som utgör tryggheten när det gäller.

Älskar pappor sina barn för lite? Knappast! Men vad är det då som gör att ett barn som växer upp i en familj med heterosexuella föräldrar eller som lever varannan vecka med sin far och varannan med sin mor ändå inte kan vara säker på att ens pappa kan utgöra tryggheten när det gäller. Rent statistiskt ser det ut så. Vad är det som gör att män ofta är i riskzon för illamående och ibland aldrig reser sig medan mammor kan fara illa men i de flesta fall ändå står kvar där som tryggheten för sina barn.

Normer om kön och maskulinitet har en negativ inverkan på mäns hälsa. Män använder mer våld, blir ensamma, har högre alkoholkonsumtion och tar oftare självmord. Mer jämställda handlingsmönster främjar barnets utveckling och hälsa och mäns delaktighet är en förutsättning för förverkligandet av ett jämställt samhälle och då hjälper det inte att alla män skriver något vackert om sina egna mammor endast på morsdag på fejjan om man inte samtidigt jobbar med sin egen hälsa och med sin relation till sina barn. Det är ett livslångt åtagande och då slipper du som vuxen man läsa på facebook hur dina barn hyllar barnens mor som stabiliteten som alltid fanns närvarande och där du som far inte var det.