Joaquin de la Sovera är tillbaka där allting började. Och det enda han kan tänka på är – sand.

– I veckor körde lastbilar i skytteltrafik härifrån enbart med sand, säger han.

Då, i januari 2016, var det här bara en sandhög och plats för avskräde utmed motorvägen. Nu, i april 2017, växer här gräs och marken är jämn och agerar fond för ett inbjudande stycke arkitektur med solceller på taket, avlånga fönster som rymmer växter och träd. Joaquin såg hur bit för bit föll på plats i egenskap av chef för bygget och har nu svårt att föreställa sig att två månaders intensivt och monotont grävande skulle leda någonvart. Allra minst till vad det faktiskt har lett till, nämligen ett projekt som ger ifrån sig allt tydligare globala ekon.

– Det jag känner när jag står här i dag är hur stort det här faktiskt är, att vi faktiskt rodde projektet i hamn. Visst, det är en del detaljer kvar att göra och somliga saker som behöver justeras – men på det stora hela så har allt fungerat över förväntan och alla delmål med bygget är uppnådda.

Kan få efterföljare

Skola nummer 294 i Jaureguiberry förefaller vara många saker på en och samma gång: ett växthus, ett kulturcenter och en skola. På sätt och vis är det också meningen – att lyckas vara en mötesplats för alla. Den här behagliga fredagseftermiddagen är ett exempel på syftet med själva arbetet, förklarar Joaquin och pekar bort mot lokalbor som börjar strömma in genom grindarna.

– Vi ska ha ett möte här i kväll och diskutera framtiden och berätta hur det går med saker och ting, däribland odling av växter och frukter, säger han.

Besöken är många: utländsk press vill skriva om skolan, arkitektstudenter från olika universitet världen över inspireras av dess vatten- och jordlösningar, förbipasserande fotograferas på skolgården. Och i takt med all uppmärksamhet har numera även miljökämpar i den offentliga skolan funnit ett projekt att vallfärda till och hämta kraft ur. Att arbeta med ekologiskt hållbara skolor som strävar efter att vara självförsörjande när det gäller såväl energi som mat innebär att acceptera att saker och ting ”aldrig blir riktigt klara”, förklarar Joaquin de la Sovera.

– Tänk i stället på dem som i rörelse. Inom ”bioarkitektur”, som vi ägnar oss åt i det här fallet, handlar det om att bygga tillsammans med naturen.

Just nu pågår förhandlingar beträffande liknande projekt i andra delar av Latinamerika. Joaquin vill inte avslöja några detaljer kring något av projekten, men är hoppfull att Jaureguiberry snart kallas ”Latinamerikas första – men långt ifrån enda – ekologiska och hållbara offentliga skola”.

– Det är helt klart målet, säger han.

Statligt initiativ …

Latinamerikas första hållbara offentliga skola är resultatet av ett regeringsinitiativ från den regerande vänsterkoalitionen Frente Amplio (”Bred front”) som valde ut Jaureguiberry som värdort för det storskaliga projektet vars mål lika mycket var att imponera på den inhemska väljarkåren som att fånga omvärldens intresse.

Skolan är uppdelad i två delar, varav den ena och större delen är den som kallas ”hållbar”. Den senare är en avlång byggnad vars avlånga korridor angränsar till klassrum, toaletter och inomhusrabatter med frukter, växter och träd som skolans cirka 70 elever ombesörjer och vattnar. Endast regnvatten används till inomhusrabatterna och i väggarna syns återanvända glasflaskor som nått vägs ände i form av färgrik utsmyckning.

I bokhyllan bland pussel, barnböcker och National Geographic-atlaser landar blicken snart på ett inramat foto. En av personerna på fotot är Michael Reynolds, den amerikanske arkitekt som står bakom bygget och är bosatt i New Mexico. Därifrån driver han organisationen Earth ship Biotecture som går i bräschen för ”radikalt hållbar arkitektur”. På hemsidan syns projekt som organisationen genomfört genom åren: i USA, Kanada, Colombia, Uruguay – även i Europa. I samtliga är sol och vind de enda energikällorna som tillämpas, och skolan i Jaureguiberry är inget undantag.

– Här används bara sol och vind samt återvunnet regnvatten. Och det har ju sina många fördelar, särskilt i det långa loppet, säger Lorena Presno, volontär för organisationen Tagma som ansvarar för tillsynen av skolan.

Bland annat i form av pris för energieffektivitet.

… finansierat av tvålpengar

Bygget av skolan finansierades inte enbart av den uruguayanska regeringen – lejonparten bekostades i stället av Nevex, ett företag som producerar tvålar och tvättmedel. En tydlig följd av det avtalet är Nevex kommersiella position. Information om ”Latinamerikas första hållbara offentliga skola” återfinns varken på den uruguayanska statens eller Earth ships hemsidor – utan på Nevex, dit skolans personal och Tagmas volontärer hänvisar intresserade att söka sig för djupare kunskaper om projektet.

Är det inte lite märkligt att en marknadsaktör med ekonomiska intressen tillåts ta ett pionjärpolitiskt projekt som en ekologisk och hållbar offentlig skolas varumärke i anspråk? Varken arkitekten Joaquin de la Sovera, som ledde skolbygget, eller Lorena Presno, volontärarbetare för Tagma, ser några oklarheter i upplägget.

– Nevex finansierar många projekt i skolor runtom i Uruguay, förklarar Lorena Presno. Det är inget konstigt.

Men en person med inblick i den uruguayanska politiken, men som vill förbli anonym i det här reportaget, låter påskina att projektet bär större drag av ”politisk marknadsföring än verklig omtanke för framtida generationer”.

– Vilka intressen finns egentligen bakom projektet? Ett stort företag med djupa fickor, säger hen till Syre.

Omställningsarbete – en latinamerikansk trend

Men, vid närmare eftertanke, kanske inte planeten har tid eller råd att tacka nej till hållbara projekt, hur de än finansieras? Arktiska rådets nyligen släppta rapport om Arktis allt snabbare smältande isar är ett av många aktuella exempel på vikten av ett snabbfotat omställningsarbete i klimat- och energifrågan. Och Latinamerika lyfts särskilt fram som en viktig spelare i planetens strävan efter att uppnå klimatmålen:

”Länder i [Latinamerika och Karibien] har visat ett ovanligt engagemang i den hållbara utvecklingen i form av medverkan i utformningen av Agenda 2030 och dess hållbara utvecklingsmål”, konstaterade Alicia Bárcena Ibarra, chefssekreterare för FNs ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (ECLAC), i juni 2016.

Uruguay har tagit på sig en av de gröna ledartröjorna, anser Världsnaturfonden. På kort tid har landet börjat ställa om sin fossildrivna energikonsumtion och implementera förnybara alternativ. För 15 år sedan var verkligheten den omvända; då var Uruguay inte bara oljeberoende, utan hankade sig alltjämt fram i spåren av de tunga ekonomiska krisåren i början av 2000-talet.

Landets ansvarige för klimatfrågor, Rámon Méndez, har inte dragit sig för att avge offensiva politiska löften som kan stå regeringen – och Frente Amplio – dyrt ifall de inte uppfylls. Under 2017, lovar han, ska Uruguays koldioxidfotavtryck minska med 88 procent i jämförelse med åren 2009–2013.

”Vi har lärt oss att förnybara resurser inte är något annat än en ekonomisk affär. Bygg- och underhållskostnaderna är låga, och så länge du lovar investerare en säker miljö så förblir det mycket attraktivt”, sa Méndez i intervju med The Guardian i december 2015.

Långsiktiga mål

Men varje revolution byggs från grunden, sägs det, och i Jaureguiberry förses eleverna till kontinentens första hållbara offentliga skola med råvaror från en gård några kilometer därifrån. En av de ansvariga för frukost- och lunchmåltiderna är Gabriel Rivas, som initierat en ekologisk lördagsmarknad och kör ut organiska och närodlade frukter och grönsaker till ”matprenumeranter” i Jaureguiberry. Enligt honom är det ekologiskt hållbara skolprojektet ett tecken i tiden:

– Allt fler blir medvetna om vikten av bra mat och hur dålig produktion kan skada miljön på ett globalt plan, säger han till Syre.

Tillbaka i skola nummer 294. Som har satt Jaureguiberry på kartan. Rektor Alicia Alvarez tar emot i ett av klassrummen.

– Jag börjar bli rätt van vid att handskas med reportrar, säger hon och himlar med ögonen.

Det har kanske varit lite väl mycket spring in och ut genom skolans grindar, låter hon påskina. Men att allt fler lokalbor börjar röra sig hit och intressera sig för skolans odlingar och växthusprojekt är positivt, men det har tagit sin tid.

– I början var många lokalbor tveksamma till vad vi höll på med här, och i vilket syfte. De kräver ”resultat” och då är det viktigt att förklara de långsiktiga målen, att det handlar om idogt arbete som kanske inte ger några synliga resultat i början. Men på sikt, får vi hoppas.

Alicia har själv erfarenhet av ekologisk odling men fick tjänsten som lärare och rektor på skolan för sina pedagogiska färdigheter. I ljuset av allt omkring – alla ”gilla”-klick på Facebook (en halv miljon), en uppsjö med artiklar där skolan nämnts i (500 stycken), prat om hållbarhet, priser för energieffektivitet och politiska intressen bakom skolbygget – handlar det i slutändan om att förbereda 70 barn mellan fem och tolv år för ett liv som vuxna.

– Först och främst är det här en skola, och inget annat, säger Alicia Alvarez. Det är viktigt att inte glömma bort det.

Men hållbarhetsfrågor integreras i undervisningen på ett mer naturligt sätt här än vid andra skolor hon arbetat vid. Och hoppet är att så små frön bland eleverna, menar rektorn vid Latinamerikas första hållbara offentliga skola, belägen på Uruguays landsbygd.

– Alla kanske inte kommer hem efter en skoldag och ber sina föräldrar att odla ekologiska grödor eller börjar sopsortera, säger Alicia Alvarez. Men några kanske gör det, säg kanske tre av 20, och det måste vi glädjas över.